Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu vill riksdagen inskränka tryckfriheten igen

7 av 10 riksdagsledamöter tycker inte att poliser ska få läcka uppgifter till medier.

Annons

Drygt hälften av riksdagens 349 ledamöter tycker att kändisar inte ska få fotograferas i privata sammanhang utan att först ha gett tillstånd.

22 procent vill förbjuda bilder eller teckningar som kan kränka religiösa grupper.

Det visar en undersökning som Tidningsutgivarna har gjort.

Fastän den svenska tryckfriheten är den äldsta i världen så är den alltså fortfarande under tryck. Och har så varit egentligen alltsedan 1766 års riksdag beslutade om att införa tryckfrihet (den fyller 250 år senare i år). Redan 1774 inskränktes den för tiden mycket liberala tryckfriheten av Gustav III och under påföljande år har pendeln slagit mot mer eller mindre tryckfrihet flera gånger.

I sin läsvärda bok "Tryckfriheten – Ordets män och statsmakterna" skriver Nils Funcke om den svenska tryckfrihetens långa historia och de ständigt återkommande attackerna mot tryckfriheten. Inte minst under krigsåren 1939 till 1945 behandlades den svenska pressen hårt av samlingsregeringen, vilket Funcke visar i sin bok. Så tidigt som 1933 väcks ett tryckfrihetsåtal mot en tidning för att ha smädat Tysklands nye ledare Adolf Hitler.

Den 1 september 1939 – samma dag som Tyskland går in i Polen och det andra världskriget bryter ut – förklarar regeringen Sverige neutralt och skriver samtidigt: "Vi värderar högt vårt fria ord och ingen hos oss vill förkväva det. Så mycket mera ha vi rätt att kräva ansvarskänsla och självtukt vid handhavandet av denna dyrbara gåva."

I praktiken var det ett påbud från regeringen till landets tidningar och förlag om att idka självcensur. Mindre än en månad senare – den 29 september – konfiskeras för första gången i Sverige en skrift utan rättegång (Gustaf Ericssons "Hitler skjuts kl. 24").

Även om något liknande inte har skett i mer modern tid så är det uppenbart att förståelsen för behovet av en tryck- och yttrandefrihet som det inte tummas på så fort det blåser, inte sitter särskilt djupt hos många folkvalda. Sannolikt bygger det till delar på okunskap om konsekvenserna av en inskränkt tryckfrihet.

Susanne Eberstein, socialdemokratisk riksdagsledamot från Sundsvall, är en av dem som under många år har motionerat för att till exempel meddelarfriheten ska inskränkas.

Låt oss ta vart och ett av de tre exemplen från textens inledning och försöka reda ut varför det vore olyckligt att genomföra de förändringar som delar av riksdagen vill genomföra.

Anledningen till att poliser ska få lämna uppgifter till medier är främst för att denna yrkesgrupp annars undantas från den grundlagsskyddade meddelarfriheten, vilket inte är rimligt. Det skulle försvåra för poliser att agera visselblåsare och uppmärksamma oegentligheter på arbetsplatsen eller inom den egna kåren.

Jag kan förstå att kändisar tycker att det är besvärande med paparazzifotografer som smygtar bilder, men att kräva att tillstånd inhämtas för att få publicera bilder tagna på kända personer skulle på ett märkbart sätt försvåra för medierna att granska personer som har valt att leva sitt liv i offentligheten. För att inte tala om de kända människor som aktivt försöker undandra sig offentligheten av tveksamma skäl, då är smygfotografering det enda alternativ som återstår.

Dessutom skulle det bli ett gränsdragningsproblem, vem räknas som tillräckligt känd för att det ska krävas tillstånd; räknas kända makthavare som politiker och affärsmän till kategorin kändisar? Visst publiceras det emellanåt snaskiga bilder som inte har något med seriös journalistik att göra, men det priset får vi betala för att hålla oss med en fri press som kan göra sitt jobb.

Ett annat pris för att ha en vittomfattande yttrandefrihet är att människor då och då kan komma att känna sig kränkta av det som trycks. Må det vara grova bilder av profeten Muhammed tryckta i den franska satirtidningen Charlie Hebdo (som för ganska precis ett år sedan attackerades av en grupp jihadister för sina publiceringar), Lars Vilks Rondellhund förställande samme profet eller Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella Ecce Homo-utställning där Jesus framställdes i ett homoerotiskt skimmer. Det kan finnas ett egenvärde i att provocera för att skapa en debatt och vidga toleransen. Däremot har själva kränkandet inget egenvärde, men det är ett pris vi får betala för en fri konst och en fri press.

Funcke sammanfattar i sin bok diskussionen på ett pedagogiskt sätt: "Tryckfriheten är inte en för alla tider given frihet. Det är en kostsamt erövrad frihet som ständigt måste försvaras. En aldrig avslutad tvekamp mellan staten och den fjärde statsmakten." De folkvalda i riksdagen som vill inskränka tryckfriheten måste förmås att tänka om.