Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Numera vågar jag bara vidröra min käresta hemma – man vill ju inte se ut som en snuskhummer

Annons

Första gången var nog under den senare delen av högstadiet. Jag var rätt tidigt utvecklad och välväxt. Framför allt en lärare kom smygande, gärna bakifrån och var fysiskt mycket nära. Ofta någon kroppsdel som bakifrån kom i kontakt med axlar eller huvud där jag satt längst bak i klassrummet. På gymnasiet blev det mera uppenbart, då framför allt en lärare av det motsatta könet ofta kom och undrade om jag hade full koll på läget. Detta trots att jag var duktig och hade femma i betyg. Då var det ofta en hand som glidandes lades på min axel.

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Under slutet av tonåren jobbade jag extra inom handel. Min första firmafest var en upplevelse. Vi yngre på avdelningen blev häftigt antastade under danserna. Redan till förrätten var blev jag uppbjuden och det satt direkt ett ben bestämt istoppat mellan mina… Det var nästan omöjligt att säga nej efter att ha tackat ja till ett antal danser. De oskrivna reglerna sa ju så. Att tacka ja till fyra omgångar danser var att tacka ja till fortsatt "nattarbete".

Det har alltid varit svårt att säga nej när chefen varit i farten. Menar hen någonting eller har hen inte koll på sina händer och den intima zonen, har jag ibland funderat.

På krogen några år senare kunde jag utsättas för rejäla skamgrepp, rätt över könet, men att klämma på baken var än mer vanligt.

Det fortsatte på flera arbetsplatser där jag haft chefer av motsatt kön. Några har haft sina ansikten i örontrakten, andra har lagt sina händer lite överallt. Det har alltid varit svårt att säga nej när chefen varit i farten. Menar hen någonting eller har hen inte koll på sina händer och den intima zonen, har jag ibland funderat.

Läs även: Vi män har aldrig frågat kvinnor var gränsen går – manligheten måste förändras

Konsekvensen av det som så många kvinnor i dag upplever och/eller har upplevt, har för min del inneburit att jag numera inte är med på personalutvecklingsdagar, personalfester eller andra aktiviteter där det ens är möjligt att komma i kroppskontakt. Jag dansar heller ej längre och håller i mitt vin, öl eller vad det än är med bägge mina händer så att det är uppenbart för min omgivning var mina händer är.

Den enda som jag vidrör är min käresta där hemma. Inte på offentlig plats då någon kan tro att jag är en kladdig snuskhummer.

Jag fick under min uppväxt höra från min mamma att jag bör känna mig smickrad när kvinnor "bjuder upp till dans" i olika former. Detta sitter rätt djupt inrotat mig och numera, vid 50 plus, när det läggs händer eller kommer "snuskiga" antydningar, tolkar jag det positivt, att jag som man tydligen fortfarande kan vara intressant för det motsatta könet. Jag förväntar mig dock inte att andra gör och tolkar som jag gör.

#MeToo – många, många gånger…

Läs mer om #MeToo:

Sofia Mirjamsdotter: Med en sådan vän behöver mansrörelsen inga fiender

För Plus-kunder: Hanna Persson om #MeToo: "Killar har satt agendan i hela mitt liv och jag har dansat runt den"

För Plus-kunder: #MeToo sprider sig som en löpeld – tjejjouren tar ställning: "Sundsvalls krogar, visa nu vad ni tänker göra"

För Plus-kunder: Lina Norberg Juuso om #MeToo-kampanjen: "Nu får även männen se det svart på vitt"

För Plus-kunder: Experten om #MeToo-kampanjen: "Bara män som trakasserar kan förändra"

► Ledare: Därför är #MeToo en reaktion mot ett misslyckat rättssamhälle

Ledare: Marcus Bohlin (lib): Vi män måste sluta bete oss som svin och börja säga åt varandra

Ledare: Susanne Sjöstedt (S): Kan du ärligt säga att du inte är en del av problemet?

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel