Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nutidens version av den hopplösa farsan

Teaterrecension
Lunchteater: Det är synd om papporna
Regi: Lotta Ramel
Medverkande: Erik Glaad, Erik Andergren, Jonathan Andersson
Konsertteatern, tisdag

Hopplösa pappor har det skrattats åt sedan Fred Flintas dagar och förmodligen längre, på ett sätt som det inte varit legalt att garva åt hopplösa morsor.

Det är som om Modersgestalten och Farsfiguren har blivit arketyper i humorns värld; i föräldraskapet har mannen inte övertaget som han alltid har annars. De tre unga skådespelarna (och papporna in spe) Erik Glaad, Erik Andergren och Jonathan Andersson för traditionen in i nutid och bjuder glatt på skratt åt pappa- och mansrollen i hederlig snällhumor, med botten i tillspetsning och satir.

Frågan är relevant. Hur är man pappa i självupptagenhetens tidevarv, när "egentid" har blivit en mänsklig rättighet? Samtidigt som vi för första gången i historien inrättar pappakurser och behandlar föräldraskapet som något man gör snarare än något man är. Klämd mellan hundra populärpsykologiska floskler, sin egen bekvämlighet och instinkten att en man alltid måste bräcka andra män griper sig scenpapporna an pappaskapet som ett projekt, där man ger järnet innan man går vidare till nästa grej.

Här säkras lekplatsen med militär attityd. Här ligger den nya digitala världen ständigt under ytan som tangentknattrande underströmmar. Här upprättas noggranna hierarkier och här finns många pappatyper, även den översvallande pappan som inte ger ungarna en lugn stund.

Skratten är många och allra flest blev mina i sketchen i hälsokostaffären, där skådespelarna med sanslös ordkonst excellerade i fashionabla frösorter och märkliga matingredienser - dagens statusmarkörer för den som vill vara kung i köket, numera en tävlingsarena öppen även för män. Det finns inget som höjer humöret som en saftig bit samtidssatir, att få skratta åt det som tas på yttersta allvar utanför teatern just nu. Däremot kunde jag inte uppskatta koncentrationslägersleken; här blev det inte bara osmakligt utan också ganska platt. Jag hade väntat mig något mer genomtänkt av ett framtidsscenario i det här sällskapet.

Om skrattet var syftet med sketcherna fanns allvaret i sångerna; här stadfäste gruppen sitt manifest och protesterade mot bland annat patriarkat och kvinnohat. Det är modigt att öppna mansrollen och mansvarandet så och blotta sig för så mycket skratt. Med all denna generositet som grund hade de kunnat kosta på sig att vara lite styggare mot kvinnor också.

Bra pappor blir de säkert. Sådan järnkoll som de har på hur en pappa inte bör vara.

Läs mer om lunchteatern

Skojföreläsning med djup