Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Offentligt finansierad kultur i ett nötskal

Annons

Som chef på Norrdans har jag den otroliga förmånen att välja medarbetare bland tusentals härliga konstnärer som har dedikerat sitt liv till dansen.

Dansare runt om i världen, med olika etnicitet, nationalitet och erfarenhet, känner till Norrdans och flyttar mer än gärna till Härnösand för att sprida samtida dans i Norrland. Under 20 år i branschen har Norrdans anlitat sammanlagt 99 dansare från 28 länder. Norrdans tar utan tvekan världen till Norrland!

På scenen visar vi upp en jämställd grupp entusiastiska artister; tjejer lyfter killar, killar dansar med killar och kön spelar ingen roll när en roll ska gestaltas. Dans, som ofta påstås vara konstigt och svårbegripligt, har en styrka och kraft likt ett naturfenomen. Många dansar får att de helt enkelt måste. Jag brukar säga att dansen har valt mig, jag fick aldrig chans att välja dansen. Som åskådare av detta naturfenomen behöver man inte försöka förstå. Det viktiga är att låta upplevelsen tränga in på djupet, låta känslorna styra tolkningen, lugna ner sig en liten stund och släppa garden. Barn och unga är duktiga på det. Tolerans, öppenhet och intresse finns det gott om hos den unga publiken. Feedbacken är oftast omedelbar och en verklig gåva till konstnärerna.

Vi träffar mängder av barn och unga på våra turnéer, både som publik och i workshoppar. Personlig kontakt i samband med föreställningen är uppskattat av både dansarna och publiken. En gång fångade en av våra dansare, Cesar Garcia, upp en liten kille som hängde kvar i lokalen. Samtalet ledde till att pojken insåg att han kan bli vad han vill, oavsett vad han tror att andra förväntar sig av honom. Om Cesar hade vågat följa sina drömmar trots sin invandrarbakgrund och familjens förväntningar, då kunde han också göra det.

Vi fångar ofta leenden i publiken, möter tindrande ögon eller ser någon torka tårar. Vi hör barnen prata om upplevelsen eller dra efter andan i förundran. Det är enkelt att våga påstå att vi är på rätt spår. Vi har stor respekt för pedagoger som orkar erbjuda konstupplevelser för sina klasser och ordnar med allt det praktiska runt en avvikande skoldag. Det är just i skolan som vi kan möta alla barn och göra störst skillnad.

Jag vet inte om offentligt finansierad kultur behövs. Men jag vet att den där pojken i en gymnastikhall någonstans i Norrland inte hade haft råd med biljetten om den inte varit subventionerad. Inte heller hade hans lärare kunnat erbjuda honom upplevelsen utan – just det – den offentligt finansierade kulturen.

Mer kulturdebatt:

Det öppna hjärtat har drabbats av flimmer

En transportsträcka mellan Gävle och Umeå