Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ofrivillig barnlöshet har redan förmörkat för många liv

En del klarar sig utmärkt utan barn. Men för de som vill men inte kan få barn är tomrummet ofta stort.

Annons

Så stort att det kan förmörka ett i övrigt friskt och framgångsrikt liv. Inga barn, inga första steg, ingen att läsa godnattsaga för, inga små armar runt halsen eller runda kinder att pussa, ingen första skoldag, inga barnbarn.

För att lösa vad som för många barnlösa är deras absolut största, inte sällan allt överskuggande, problem, har allt fler mödosamt framtagna och testade metoder tagits fram.

De har alla motarbetats. Kritiker har slagit fast att teknikerna är främmande, konstlade och överskrider etiska gränser. Och om vi tillåter den här metoden, vad kommer härnäst?

"Alla konstlade befruktningsmetoder innebär en manipulation med de mänskliga livsprocesserna. Frågan måste slutligen resas om vad som kan anses vara etiskt acceptabelt när det gäller att påverka dessa livsprocesser. … Nu kommer den ena mer avelsliknande befruktningsmetoden att avlösa den andra."

Så lät det när Vänsterpartiet 1988 ville förbjuda "provrörsbefruktning", en metod som numera hjälper 3 500 svenska barn om året att komma till världen till längtande och kärleksfulla föräldrar.

Hade Vänsterpartiet fått bestämma skulle de här barnen inte ha funnits. Barnlöshet, resonerade de, "är inte främst ett medicinskttekniskt problem". Med andra ord: Tekniska lösningar ska förbjudas, barnlösa ska sluta hoppas.

Motståndet är förvånansvärt likt när vi idag diskuterar värdmödraskap (surrogatmödraskap), där en kvinna frivilligt genomgår en graviditet åt ett barnlöst par. Eva Wendel Rosberg har gjort en märklig utredning av frågan. Hon pekar med rätta på vissa juridiska komplikationer och det fåtal fall där värdmödrar eller föräldrar ångrat sig.

Sådant behöver förstås regleras. Men framför allt vilar Wendel Rosberg på spekulationer. Barnen skulle kunna drabbas av något som ännu inte utforskats (ofta av den enkla anledningen att värdmödraskap är relativt nytt). Och kan kvinnorna som väljer att bli värdmödrar verkligen sägas vilja detta, egentligen?

Samtidigt konstaterar utredningen att värdmödraskap finns och fungerar i länder som Storbritannien och USA. Inga studier tyder på att barnen har det sämre än andra barn. De flesta värdmödrar anser att de gjort något positivt som hjälpt barnlösa att bli en familj. Graviditet medför förstås risker, men värdmödraskap skiljer sig i detta avseende inte från annan graviditet.

Precis som med tidigare tekniker är värdmödraskap en naturlig väg för en uppfinningsrik och empatisk varelse som människan att hjälpa fler barnlösa. Det ligger kort sagt inget artificiellt eller etiskt tvivelaktigt över detta sätt att bli en familj, det artificiella och etiskt tvivelaktiga är motståndarnas teorier och förbud. Med tiden kommer de att vänja sig.