Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om feminism betyder att jag ska tysta min son, då är jag inte feminist

Annons

Jag är född 1976. Jag hann inte uppleva val utan rösträtt och jag hann inte uppleva livet som kvinna med en makes lön och myndighet som enda trygghet. Jag hann inte uppleva skammen av att föda ett barn jag med våld blivit befruktad med. Jag vet vilka jag har att tacka för det – och jag tackar dem dagligen.

I dag är det 2016. Jag är omgiven av både män och kvinnor som bedömer mig som människa, inte som kvinna.

Mitt agerande och mina värderingar kritiseras inte på grund av mitt kön, utan på grund av mig som person. Klarar jag det? Ja. Klarar jag att föra en jämlik debatt, utan att känna att jag måste försvara mitt kön och min roll som kvinna? Ja. Även i motgång? Ja, det är min skyldighet att göra det. Om jag inte gör det har kampen varit förgäves.

Vi kvinnor måste vara större än de som en gång såg oss som mindre. Vi måste vara starkare än de som en gång såg oss som svagare. Vi måste vara smartare än de som en gång såg oss som ointelligenta.

Vad innebär det? Jo, att vi varken ska försvara oss eller, för den delen, anfalla någon med fittan som vapen.

Vill vi inte ha jämlikhet? En jämlikhet där män, kvinnor och intergender står sida vid sida och slåss tillsammans för sin sak som politiker, föräldrar och medborgare – som människor? Då måste vi sluta dra på oss kvinnokampens brynja så fort en man ifrågasätter oss. Hans ifrågasättande kan faktiskt vara det största beviset på att vi, som kvinnor, är medräknade i både samhällets debatt och i maktens korridorer.

Eller är det så att vi vill bli behandlade som en liten och skör varelse som, framför allt, män minsann ska tänka sig för innan de tilltalar? Där han inte ska kunna ifrågasätta mig utan att bli kallad mansgris och få kastat i ansiktet att han föraktar kvinnan? Nä, vi är större än så.

Jag vill stå på barrikaderna på lika villkor som männen, även veckan jag har mens, utan att männen ska särbehandla mig och dalta med mig. Jag vill att en manlig kollega ska kunna ifrågasätta mig utan att bli beskylld för att sätta kniven i Fredrika Bremer, precis som jag vill kunna ifrågasätta min manlige kollega utan att bli beskylld för att hata män.

Min son ska stå upp för sin person, lika mycket som min kusindotter ska stå upp för sin. Så ser jag den feministiska kampen om jämlikhet – att alla ska ha samma rättigheter oavsett könstillhörighet. Punkt.

Även en kvinna gör fel ibland och så länge någon (en manlig någon) påpekar felet utan att dra upp hennes kön i diskussionen så förstår jag inte varför vi själva, som kvinnor, ofta vinklar om diskussionen till en könsfråga. Oftast negativt och fördomsfullt. Vem har felat då, egentligen?

Nä, om feminism betyder att jag ska tysta min son för att han är just en son och lära honom att aldrig ifrågasätta kvinnor, då vill jag inte vara feminist längre. Det var inte så jag såg kampen om allas lika värde.

Chatrine Nordlund

Läs fler insändare av Chatrine Nordlund:

Ni skulle se era barn i skolan

Inget fel på Sverige – bara på vissa människor

När ansvaret tar semester

Läs fler insändare här:

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel