Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Omtumlande pianokvintett

Konsertrecension
Bengt Forsberg möter Weberkvartetten
Bengt Forsberg, piano, Ronnie och Ellinor Weber, violin, Patrik Eriksson, viola, Bekhbat Tsagaanchuluun, cello
Musik av Antonin Dvorak, Ferrucio Busoni och Leo Ornstein
Stadshuset, torsdag
Spelas också i Sollefteå 13/2 och Härnösand 14/2

Annons

Amerika blev tema när Weberkvartetten mötte pianisten Bengt Forsberg; en klassisk instrumentsättning som spelade en del ohörd och spännande musik.

Läs mer om säsongens kammarmusik: Musik av ovanliga mått

Välkänd är dock Antonin Dvoràk, hans år i USA och hans hemlängtan som gav oss Nya Världen-symfonin, men också den fina Stråkkvartett nr 12, "den amerikanska". Det är Dvorakskt örongodis rakt över; Förnöjsamheten, harmonin och ljuset; muntra och trygga melodier som tycks komna direkt ur ängarna, skogarna och byarna. Men här och var sticker han in amerikanska fågelljud och synkoperade rytmer som man tycker sig ha hört i amerikanska folkvisor.

Andra satsen är kanske inspirerad av den indianska sången med dess rytmiska oregelbundenhet; en enda lång, flytande och vacker sång som tycks färdas över vatten av vaggande understämmor. De båda sista satserna är pigga och eldiga danser.

Weberkvartetten är tydligt förankrad i våra trakter och ännu mer i dag när Ronnie och Ellinor Weber är halvtidsanställda i Nordiska Kammarorkestern. Här visade de fyra vilka goda lagspelare de är. Ingen söker ära på de andras bekostnad, vilket ger en synnerligen homogen, jämlik klang, smärt och ren och behaglig att lyssna till.

Läs mer om Nordiska Kammarorkestern: Trivsam invigning av kulturfestivalen

Pianisten Bengt Forsberg har under decennier gjort sig ett namn i svenskt musikliv, inte minst som kammarmusiker och ackompanjetör åt bland andra Ann-Sofie von Otter. Här presenterade han Ferruccio Busonis "Indiansk dagbok" för solopiano. Fyra stycken, moderna för sin tid (tidigt 1900-tal), men också skrivna som pianoetyder vilket tog över i den andra och fjärde. Mer charm och finess fanns i de andra två, och samtliga spelades virtuost, flinkt och säkert.

Det var tur att Bengt Forsberg mjukade upp publiken efter paus med ett skimrande, mångmönstrat Rachmaninovpreludium, för sedan väntade en hisnande upplevelse: Leo Ornsteins pianokvintett. Han använder pianot som en hel orkester i en symfonisk skapelse av kraftiga rytmer, jätteklanger och en dunkande energi; svulstiga samtal mellan pianot och stråkarna, strofer från Orienten och judiska sånger, synkoper ibland och allt ur en mörk klangbotten, en sällsam tonpalett. Och rätt vad det är stiger spröda, romantiska, sköra melodier upp ur det mörka som rökelse mot skyn.

Det är märkligt hur han med så få instrument kunde skapa en så stor klang, som en oljemålning av Bengt Lindström om Dvoràk är att likna vid en akvarellist. Och vilken prestation var det inte att spela denna spännande, krävande, exotiska och omtumlande musik, inte minst av Bengt Forsberg. Både han och Ornstein kommer att leva länge i publikens minne efter denna kväll.