Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att bli en kvinna är ett helt projekt

/

Annons

Åh vad skönt att det äntligen är höst! Då får man dra på sig långbrallorna och låta benlurvet växa fritt i ett par månader, som ett par extra långkalsonger som kan värma skönt när de kyliga vindarna drar in. En mindre sak att tänka på och bry sig om i skönhetsproceduren kring att hålla sig inom fyrkanten som bestämmer hur en ska se ut för att uppfattas som kvinnlig.

Note to self: måste verkligen försöka komma ihåg att rota fram rakhyvlarna inför badhusbesöken, orkar inte gå där i bikini, lyfta armhålan och konstatera att där råder naturens ohämmade lag.  

Jag är ju ändå en kvinna av min tid. Jag är naturligtvis påverkad av samhället och skönhetsidealen och vill därför  inte släppa kroppshåret fritt. Idén om kvinnlighet är ohårighet som norm. Den lena huden fritt från hår är ett ideal,  en sinnesbild av vad det innebär att vara kvinna. Och eftersom jag ingår i den kontexten - att kvinnlighet är att vara ohårig -  blir det något jag tänker på, något att förhålla sig till. Så mitt val blir att bekämpa hårigheten  när den inte kan döljas med kläder –  detta fast det är så fasikens tråkigt och sinnesförslöande att umgås med en rakhyvel.

 ---

I somras besökte jag Världskulturmuseet i Göteborg och såg utställningen Playground. Det handlade om könsnormer. Mycket spännande! Vi föds med ett kön, med snopp eller snippa och på köpet får vi en könstillhörighet. Vi har redan från födseln olika förväntningar på oss från familjen och samhället beroende om vi är flicka eller pojke – hur formar det oss som människor?

(Om föräldrar som fått barn inte uppger om det är en flicka eller en pojke blir vi enormt förvirrade, vi har liksom ingen idé att klä detta nyfödda barn med. Vi har extremt svårt att förhålla oss till vetskapen om att ett barn har fötts, men inte veta vilket kön barnet har.  Det blir liksom… tomt. Det säger något om hur extremt viktigt det här med kön och könstillhörighet är).

Åter till utställningen : Den tog upp det här med kroppshår – det är en sak att en kvinna har en hårig armhåla, och det är en annan sak med en hårig armhåla hos en man. Ändå har både vuxna män och vuxna kvinnor håriga armhålor - om de inte är bundis med rakhyveln eller med andra hårbekämpningsmetoder.

Idag är det ovanligt att en kvinna inte rakar armhålorna. Om en kvinna medvetet eller omedvetet väljer att strunta i normen kring att hon ska ha en rakad armhåla så blir det provocerande. För antingen så har hon struntat i HUR hon ska se ut som kvinna (hur vågar hon?!), eller så är hon inte medveten om förväntningarna som finns på henne (hur är det möjligt?!). Annat var det för tjugo år sedan, då var håriga armhålor hos både kvinnor och män normalitet.

---

Jag lärde mig på Världskulturmuseet att jag är en cis-person. En person vars könsidentitet följer de normer och förväntningar som finns kring det biologiska och juridiska könet — det vill säga kvinna i mitt fall. En cis-person uttrycker sig som sitt biologiska kön och identifierar sig med det. Och det förklarar ju det här med håret.

Jag är en kvinna, känner mig som en kvinna, vill uppfattas som kvinnlig och därmed är rakhyveln både en ofrivllig och en frivillig kompis. Hårror.

Twitter: @LinaNJuuso

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons