Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att våga (vilja) tänka nytt

/

Annons

Måhända att det låter lite väl präktigt och lite väl medelklassigt korrekt, men faktum är att varje semester för mig och familjen innehåller i vart fall ett besök på museum, eller en konsthall alternativt någon annan kulturaktivitet – som en liten spelning av någon entusiastisk musiker som aldrig någonsin kommer att slå stort och aldrig kommer lyckas signa upp sig hos något skivbolag.

Kulturinjektioner under ledigheten är en drivkraft att försöka kittla till livet. Att få något extra, något mer, något annat än vardag och det egna livet. Det är också extra givande att få en kulturdos under ledigheten. Man är nedvarvad och ens sinnen är mer mottagliga för nya intryck, för nya tankar. I vart fall jag har större förmåga att ta till mig en skärva av någon annans verklighet när jag inte är stressad och upptagen av att lösa problematiken kring min egen navel.

Konst, både att skapa och att ta del av konstnärliga uttryck, är ett sätt för människor att bryta vanebildningen – vanebildningen, det som pågår varje dag året (du kör exempelvis till jobbet samma rutt varje dag, och du tänker inte ens på att du kör, du ser inte ens vägen. Du är i själva verket inte ens medveten om resan. Frågan blir om du levt under själva bilkörandet). Vanebildningen: det kan göra att vi dör – utan att ha vi levt en enda dag! 

Att faktiskt börja se och uppleva den verklighet vi är i förstärker livet – bara det är gott nog i sig självt och där är konsten ett fantastiskt verktyg för att komma lite närmare känslan av att vara människa. Att bli mer medveten om livet bäddar för, tänker jag, extra njutning och större inlevelse i själva levandet. Att dricka kaffe och känna kaffets doft och arom, känna värmen och smaken är en större upplevelse, än att bara hälla i sig svart dryck och inte reflektera över vare sig doft, smak eller värmesensationerna i munnen.

Men att bryta vanebildningen i vardagen är faktiskt också extremt viktigt. Det ger oss förmåga att reagera som medmänniskor i den värld vi befinner oss i, reagera mot orättvisor och förtryck, mot dårskap och idioti. Det vi inte ser kan vi inte reagera på.

Konst och kultur är inte bara viktigt för att leva här och nu, kultur ger oss också nycklar till historien. Som minnesmärket över Raoul Wallenberg i Göteborg, gjord av Charlotte Gyllenhammar. Det tvådelade minnesmärket är otroligt starkt. En skulpturgrupp i brons av två mycket illa tyglade, magra, barn är det en ser först. Det är så gripande sorgligt. En påminnelse om människans förmåga till ondska, om judeförintelsen och andra världskrigets absoluta helvetes dårskap. Och sedan Raoul Wallenbergs ansikte bakom barnen i brons. En påminnelse om människans förmåga till godhet, även när själva djävulen tycks tagit över. Kofi Annan invigde minnesmärket 25 maj 2007. Ibland ligger det färska blommor vid de lidande människorna i brons. 

Mina barn har sett den skulpturen. 

Det var just den som fick oss att prata om ondska och godhet, om andra världskriget och Hitler. Om vårt ansvar här och nu för oss och själva och för andra. Och vi hade tid för reflektioner, vi var ju lediga.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons