Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilbränderna avspeglar ett hårt klassamhälle som bara djupnar

Annons

En bilruta slås sönder, bensin hälls in – och sedan en tändsticka. Och på en sekund: ett flammande eldhav. Dagen efter ett rykande svart bilvrak på en parkering.

Det är bilden av ett samhälle som inte fungerar. Och jag betonar: ett s a m h ä l l e som inte fungerar, för de platser som det brunnit på denna sommar ligger inte utanför Sverige utan är en del av detta land.

Räddningstjänsten släcker en brinnande bil i Malmö.

Varför sätts inga bilar i brand på Östermalm eller Djursholm? Varför kastas det aldrig sten på ambulans och polis i välbeställda villaområden? Därför att där finns ingen sådan akut social desperation. Där lever folk i ett samhälle som de känner är deras.

Man kan säga att det också är ett modernt fenomen: Marginaliserade ungdomar sabbar i sina egna stadsdelar. I slutändan går det bara att beskriva som ett slags förblindat, oreflekterat utslag av klasshat – men utan ett spår av klassmedvetande, det vill säga organiserad kamp för att förbättra för sig själv och för det område man bor i. Bilen är i sig en av de främsta symbolerna för ett konsumtionssamhälle som många har ställts utanför.

Hur känns marginalisering? Exkludering? Faktum är att den mänskliga hjärnan upplever social exkludering lika starkt som fysisk misshandel. Det är ett arv från de arkaiska varelser vi en gång var: Den som övergavs av gruppen överlevde inte. Och den som går omkring i känslan av att samhället övergivit en känner något slags desperation som går mycket djupt.

Över hela Europa förekommer den här typen av vandalisering och ibland rena upploppen. Vi har sett det i Frankrike, vi har sett det i England. Europa är en kontinent där massarbetslöshet råder, särskilt i utsatta områden, och det är en kontinent där idén om sociala framsteg och en aktiv stat nästan har dött bort de senaste tjugo åren.

Det tragiska är att vandaliseringen i form av bilbränder framför allt drabbar människor som bor i fattigare områden, de som allra mest har behov av socialt lugn. De som begår vandaliseringen är unga grabbar. En hel del av fenomenet handlar därför också om en manlighet och ett manlighetsideal som krisar när framtidshoppet krymper.

Det är helt klart att det behövs större polisnärvaro på de platser där vandalisering av det här slaget äger rum. Men hur mycket polis som än sätts in kommer det i sig inte att lösa problemen med social exkludering och ett djupnande klassamhälle. Och enbart fler poliser, utan att det åtföljs av sociala insatser, riskerar förmodligen att enbart förvärra problemen.

Vilka sociala insatser behövs? För det första blir praktiskt allt i ett samhälle bättre och lugnare om den sociala jämlikheten ökar. I trettio års tid har ojämlikheten i stället galopperat. När de översta inkomstskikten och de samhälleliga eliterna bryter sig loss ur samhällsgemenskapen får det i sig själva idén om ett samhälle att vittra ner.

För det andra skulle många miljonprogramsområden behöva en rejäl upprusning av bostäder och den allmänna miljön. Nergångna miljöer inbjuder paradoxalt nog mer till att väcka förstörelselustan. I en nerklottrad trappuppgång klottras det ännu mer.

Det skulle behöva startas hundratals fritidsgårdar runt om i landet. Och så har vi den generellt höga arbetslösheten och den tilltagande bostadsbristen och trångboddheten i de utsatta områdena.

Men ingenting av det där räcker ändå för att komma åt problemen. I de utsatta områdena behövs det social organisering: partier, fackföreningar och så många ideella rörelser som möjligt som trummar ihop de vanliga människorna, det vill säga de 99,9 procent som aldrig skulle drömma om att vandalisera något i sin närmiljö.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons