Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blockpolitiken ger SD en plats i centrum

/

Annons

Partiledardebatten i riksdagen var bitvis en plågsam upplevelse. Jag gissar att jag inte är ensam om att reagera på de borgerligas fullständigt oblyga sätt att ta avstånd både från resultatet av åtta år av borgerligt regerande – inte minst de väldiga budgetunderskott man lämnat efter sig – och från det faktum att den nya regeringen ännu inte fått igenom en egen budget.

Jag uppskattar också - ingen läsare lär bli förvånad över detta - Socialdemokraternas betoning på jobben och investeringarna i bostäder och järnvägar. Ett tungt debattinlägg i DN i går från ett par arbetsmarknadsforskare, till förmån för förslaget att slopa den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga, talar för att sossarna tänker rätt. Satsningarna på de unga måste riktas till den mindre del av de unga som har stora problem att komma in på arbetsmarknaden.

Men i övrigt var det alltså rätt plågsamt. Framför allt gäller det den roll som nyfascistiska SD får i en debatt som denna, när den rigida blockpolitiken tillåts styra. Statsminister Stefan Löfven (S), gjorde i och för sig ett väldigt gott försök att visa vad detta handlar om för ett parti. Det har rötterna i nazistiska och fascistiska grupperingar. Ännu när dagens partiledare Jimmie Åkesson gick in i partiet 1995 så förekom rent nazistiska symboler i partiet. Det öppet nazistiska tankegodset har rensats ut sen dess. Men tveklöst är partiet mitt i en nyfascistisk europeisk tradition, med en främlingsfentlighet som kopplas till en exkluderande, alltså uteslutande, nationalism. Det handlar om vi mot dom, precis som i SD:s föregångare Bevara Sverige svenskt.

I övrigt tillåts SD:s Jimmie Åkesson framträda som ett parti vilket som helst. Extremhögerns företrädare lyckas därtill placera sig i en form av mittenposition som är tacksam för vilken politiker som helst. Och det är mycket den rigida blockpolitikens förtjänst.

Sant är att den så kallade decemberöverenskommelsen ger S-MP:s minoritetsregering en chans att regera. Sant är att opinionsläget förstås kan se annorlunda ut inför valet om tre år, om investeringarna gett resultat i nya jobb, och klokare prioriteringar förbättrat välfärden för alla. Men under tiden är SD:s position ett problem.

Kritiken mot decemberöverenskommelsen är hård inom Moderaterna. Men då handlar det i första hand om en opinion som är beredd att samarbeta med nyfascisterna. Fast det finns en annan kritisk riktning också, som utgår från synsättet att det är fel att ge SD en utslagsröst, samtidigt som man ogillar det inflytande den ger Vänsterpartiet, som ju också ges inflytande över regeringens budgetförslag.

Jag har inget emot dagens läge i sakpolitiken. Jag har sällan stora invändningar mot Vänsterpartiets hållning i dagens politik – undantaget deras nationalistiska EU-politik. Men blockpolitiken ger SD ett alltför stort inflytande – också i förhållande till sitt väljarunderlag. Jag börjar tro att liberalerna på ST, och inte minst David Nyström på Gävle Dagblad som drivit frågan, har en poäng när de förordar blocköverskridande samarbete i stället för decemberöverenskommelsen. Liberalerna i Gävleborg har tagit upp frågan, och liberalerna har onekligen en del att vinna i form av politiskt inflytande.

Samtidigt har alla anständiga politiker något ännu viktigare att vinna. SD skulle inte få utslagsröst och därmed inte ett större inflytande än deras väljarandel. Vi som gillar vänsterpolitik får sen jobba för och hoppas på rödgrön majoritet i nästa val precis som vanligt.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons