Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De flyende har skäl att ta enorma risker

Annons

Tänk Estonia, så förstår du vilken fullständig katastrof den hittills största olyckan med en flyktingbåt på Medelhavet innebar. Den senaste månadens döda, som i sig slår rekord är ändå bara toppen på ett isberg. 22000 människor har mist livet på det vackra Medelhavet bara de senaste 15 åren. Det azurblå havet är lika grymt och farligt för människan som de stora oceanerna när man ger sig ut med usla flytetyg.

Allt fler försöker undkomma länder i kaos. Det är människor från krigets Syrien, förtryckets Eritrea och det Somalia som inte haft ett fungerande styre på gott och väl 20 år. Kaoset i Libyen efter att regimen Gaddafi störtades gör det nu lättare att fly. Denne diktator valde att själv skruva av eller på flyktingströmmarna i ett förhandlingsspel gentemot EU. Det var därför ingen bra idé att låta Gaddafi lynchas av mobben. Nu råder kaos. Riskerna för de flyende är enorma. Flyktingsmugglarna saknar uppenbarligen samvete. Ändå tar så många risken över havet.

Men möjligheten att fly över havet förklar inte varför man tar dessa risker. Förklaringen är att så många har så goda skäl att ta risken.

Många har de senaste åren velat berätta Afrikas framgångssaga. Det är också sant att vi nästan överallt där man sluppit krig sett stora förbättringar. På andra håll är det desto värre. I en mycket tänkvärd artikel i DN Kultur i går av italiensk-somaliska Igiaba Scebo påpekar hon hur Europa ändrat sin politik sen 70-talet. Då kunde en somalier åka vart han ville. Hennes familj flög undan diktatorn med reguljärflyg. Hennes bror kunde studera i Prag och åka både till familjen i Rom och till fruns hem i Teheran. Nu är alla vägar stängda för somalierna.

Med säkerhet har det med antalet flyktingar att göra. Men attityden är också en annan. Så nu flyr somalierna över havet. Och få av oss – inte heller jag – förmår att uppamma samma känsla för de som nu dör, som för de som dog på Estonia. Alla är sig själv närmast.

Fast jag känner faktiskt lite speciellt för somalierna. Det beror på att jag för snart 30 år sen läste en bok av somaliern Nuruddin Farah som bland annat berättade om en pojkes liv i Mogadishu som inte var helt olikt vårt. Läsningen gav en bild av skola på dagarna, plugg, vardagsliv och framtidsdrömmar. God litteratur är en väg till att förstå.

Resultatet av diktatorn Barres fall blev sen förfärligt. Klanstriderna tog över och sen kom islamisterna. Det hela blir faktiskt lite värre om dagens situation ställs i relation till det normala liv som tagits ifrån somalierna. Jag tror att många svenskar inte ser detta. De tror att det aldrig varit bättre. Och det värsta är att det börjar bli sant. De unga som nu flyr från Somalia har aldrig upplevt annat än kaos och elände.

Vilket är då EU:s ansvar. Många skyller allt på EU. Och sant är att EU måste agera. Men problemet sitter i många av medlemsländernas pengabrist och i politikernas oro för för nyfascistiska framgångar på många håll i medlemsländerna.

Men på en punkt måste EU faktiskt sägas ha ett tragiskt ansvar. Det gäller det faktum att det italienska initiativ som togs efter en katastrof 2013, Mare Nostrum – vårt hav, med stora resurser att rädda förlisande skepp, i höstas ersattes av det betydligt billigare och mindre omfattande Triton. Hur vi än vänder på saken kan vi inte tillåta så många att gå under på havet. Börja med att återupprätta Mare Nostrum. Hur resten ska lösas har jag inte fantasi nog för att se för tillfället.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons