Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De som har kraft att berätta ska berätta

/

Annons

Men så klart var det kändisarna och de lyckade som tog plats i författaren Ann Heberleins hyllade dokumentärserie på SVT "Mina två liv" (går att se på SVT Play). Programmen handlade om hur det är att leva med bipolaritet, det som tidigare kallades för manodepressivitet. En av Sveriges vanligaste psykiska sjukdomar som varit i kallskuggan.

Det var bland andra ubercoola och karismatiska Ann Heberlein själv som gav den psykiska sjukdomen ett ansikte, superhyllade programledaren Filip Hammar, konstnären Fia Backström samt Kristofer Andersson på Bon magazine. Lägg därtill läkaren Elin och akademikern Lars i kavalkaden och du får onekligen en speciell lyckad glans kring sjukdomen. 

Men det fanns även berättelser i Mina två liv från vanliga människor, bland annat småbarnsmamman Tove och skejtaren Olof. Även de verkar dock ha bipolariteten i koppel och leva ett fungerade liv.

De (få) kritiska röster som höres angående serien lyfte bland annat upp frågan var rösterna från de icke lyckade var. Från de som är ridna av sjukdomen? Människor som i sin psykiska sjukdom fuckat upp hela livet.

Bipolaritet innebär att en kan drabbas av hypomani, ett tillstånd där personen kan agera totalt själviskt: slösa pengar, inleda relationer i stormfart, avsluta relationerna i samma hisnande takt. Leva ett ohämmat liv där nära relationer söndras. När hypomanin är över kan den drabbade se på ett liv där livet är i vassa skärvor, kanske helt omöjligt att limma ihop. Depressionen kommer som en jobbig höst efter sommaren och kanske kommer aldrig sommaren tillbaka. 

Visst. Det är en synpunkt att fler röster borde fått ta plats. Röster även från dem som inte kommit till den punkten att de kan leva hyfsat normalt liv med sin sjukdom. Så — var var de?

Men i den här diskussionen får vi komma ihåg att alla faktiskt inte har samma möjligheter att berätta om sin sjukdom. Alla har inte tillgång till orden. Vissa har också — det måste vi förstå — mer att riskera som människa att öppet berätta om ens svårigheter.

Har man en position i samhället, har man ekonomi, nätverk, en röst i offentligheten, allt det som gör att det är lättare att leva som människa, har man de facto mindre på att förlora på att vara öppen, än om man sitter fast i en vårdkarusell och inte har en krona för sparat. Ingen anställning som grundtrygghet. Och om inte de som kan berätta berättar, vem ska då…?

Jag tycker att det är lovvärt att de personer som faktiskt har kraften hjälper till att luckra upp stigmat kring psykisk sjukdom. Visar att det går att leva med psykisk sjukdom. Det sprider förståelse och acceptans. Människor som berättat om sina liv i dokumentärserien ger hopp! Det tänder ljus för de som inte är där just nu, som inte just nu vill, kan, orkar tala om hur det är att leva med en psykisk sjukdom som faktiskt är dödlig i sin värsta form Det ska vi vara tacksamma och ödmjuka inför. 

Twitter: @LinaNJuuso

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons