Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bankernas fusk saknar motstycke i svensk finanshistoria

/

Annons

I boken ”Bankbluffen” (Ordfront 2009) redovisar författaren Joel Dahlberg, hur de tio största aktivt förvaltade aktiefonderna (fyra från Swedbank, tre från SEB, två från Nordea och en från Handelsbanken) samtliga hade misslyckats att slå sina jämförelseindex.

Mätperioden den gången var 20042008 och under denna period hade spararna i de tio fonderna betalat cirka 14 miljarder kronor i fondavgifter.

Det fusk som bankerna under årtionden ägnat sig åt saknar motstycke i svensk finanshistoria. Både vad gäller antal personer som drabbats och de summor det rör sig om. Bankerna blånekar till vad de ställer till med, även när fusket varit uppenbart.

I en serie artiklar i Svenska Dagbladet och i sin nya bok: ”Sammansvärjningen” har Joel Dahlberg avslöjat bankernas fusk i sin helhet där det gäller debiteringen av så kallade ”aktivt förvaltade fonder” som i de flesta fall inte ens når upp till index. Han hävdar att i boken ”Sammansvärjningen” figurerar fler ohederliga bankdirektörer än i någon annan text på svenska. Orsaken är det omfattande lurendrejeri som miljontals svenska sparare utsatts för som kräver att de många aktörerna inom banksektorn håller ihop. Genom en tyst överenskommelse döljer man sådant som hotar fondbranschens lönsamhet och bara lyfter fram det som gynnar den. Det har fungerat hittills eftersom alla utom kunderna tjänar på det.

Tänk dig ett läkemedelssystem där patienten betalar hela kostnaden för läkemedlen och läkarna får betalt i relation till kostnaden för de mediciner de skriver ut. Ju dyrare läkemedel, desto mer tjänar läkaren. Tänk dig dessutom att de dyra medicinerna fungerar sämre än de billiga. Så ser det fortfarande ut i den svenska fondbranschen.

I sig är ju fondsparande en genial idé i alla sin enkelhet. Den som ingenting kan om sparande kan köpa in sig i en aktie- eller räntefond där en förvaltare sköter investeringen. Man kan själv välja om man vill ha hög risk, det vill säga hög andel i aktier, eller låg risk vilket betyder ett stort inslag av räntesparande. Man kan när som helst sälja sina fondandelar och värdet på andelarna publiceras varje dag på fondbolagets hemsida. Hur smidigt som helst, om bara inte systemet systematiskt missbrukades av bankerna, som sker i dag.

William F. Sharpe är professor på Stanford University och en av de riktigt stora inom portföljteori. Han fick ekonomipriset för sin forskning om tillgångspriser och är särskilt känd som en av skaparna bakom den så kallade CAPM (Capital Asset Pricing model).

Hans råd till vanliga sparare är att inte följa bankernas och försäkringsmedlarnas råd. Sharpe säger inte att det är omöjligt för enstaka förvaltare att under en period slå index men möjligheten för dem att göra det under en längre period är minimal.

Statistiken, enligt Sharpe, är väldigt tydlig: ”Nästan ingen kan göra det under en längre period på 30 år och i vilket fall som helst är chansen att man klarar det nästa år rent statistiskt mindre än 50 procent. För personer som inte är kunniga inom investeringar är indexfonder det självklara valet".

En indexfond har ofta en avgift på 0,20,4 procent medan en aktivt förvaltad fond vanligtvis ligger på 1,31,4 procent. För bankernas säljare finns det inget val, i hundra fall av hundra väljer säljaren den dyrare fonden.

Det är just det som gör William F. Sharpes budskap så förödande; bankernas affärsmodell bygger på högre avgifter och påstås ge en högre kvalité. Sharpe och Dahlberg visar att det är precis tvärtom: En billig indexfond är i genomsnitt bättre än en jämförbar aktivt förvaltad fond. Orsaken är just den lägre avgiften. Det är den enkla förklaringen till att Joel Dahlberg i sin bok ”Sammansvärjningen” beskriver den svenska fondbranschen som korrupt, lögnaktig, vilseledande och bedräglig. Jag, som läst hans bägge böcker och själv skrivit åtta böcker om bankernas verksamhet i Sverige och internationellt, håller med.

När man som Joel Dahlberg gjort i sina bägge böcker om den svenska fondbranschen lyckats identifiera bankernas falska påståenden om sin fondverksamhet, framstår bilden för mig som en bransch i moraliskt förfall. Jag vet inte om någon annan bransch, där man kan ta betalt endast för att försöka, men misslyckas nio gånger av tio.

Det är därför både Allmänna reklamationsnämnden dit Aktiespararna redan anmält bankernas hutlösa priser för det svenska fondsparandet och den svenska regeringen åtminstone borde agera och vidtaga åtgärder mot det rådande missbruket som bankerna kan göra sig skyldiga till utan att det fortfarandet hänt något för att skydda fondspararnas intressen.

Mats Lönnerblad

Författare, recensent och skribent i finansrätt

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons