Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor upprördhet bland finska löntagare mot regeringens hårda sparpolitik

Annons

Undrar om inte somliga i Finland nu ångrar hur de lade sin röst i april-riksdagsvalet, och då en rent borgerlig regering med centerpartiets Sipilä som statsminister, den ekonomiska ordoliberalen Stubb, samlingspartiet, och högerpopulistiska Sannfinländaren Soini, utrikesminister, fick mandat att styra Finland de kommande fyra åren. Visst, ekonomin går uselt, arbetslösheten växer, brödköerna har kommit tillbaka i Helsingfors och i andra större städer och finansminisister Stubbs sparpolitik rammar hårdast de som har minst att ta av. När landet nu ska spara så skickas notan till fattigpensionärerna, de lågavlönade och det materiella innehållet med olika sociala förmåner (semesterdagar, rehabtjänster, övertidsersättningen och mycket annat) i kollektivavtalen ska hyvlas bort. Förvånar därför inte alls att finska löntagare nu genomför endagsstrejker för att markera att det här inte är en godtagbar politik.

I en stenhård konfrontationspolitik visavi löntagarnas tillkämpade villkor vill nu den borgerliga regeringen Sipilä-Stubb (den senare Carl Bildts kompis sedan många år) korta semestern med åtta dagar och införa en karensdag i sjukförsäkringen. Men mera principiellt allvarligare är att de här förändringarna samtidigt m innebär en total överkörning av den fria förhandlingsrätten för arbetsmarknadens parter. Ytterligare ting som i den här kölhalningen av tidigare framförhandlade förmåner föreslås är att två helgdagar enligt lag ska förvandlas till obetald ledighet, övertidsersättningen halveras och det så kallade söndagstillägget skäras ner med 25 procent. Förmåner som fram till nu har reglerats i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Men i takt med att nu gällande kollektivavtal löper ut ska dock bytas ut mot tvingande lagstiftning med sämre ersättningar som följd.

Allra hårdast slår de här planerade försämringarna mot lågbetalda offentliganställda inom barn- och äldreomsorgen, sjukvården och de handelsanställda som ofta har hela eller delar av sin arbetstid förlagd just till helgerna. För ett nordiskt land som ofta i sin högtidsretorik gärna säger sig vara anhängare av den nordiska modellen är de här huggen en katastrof – och särskilt så också med tanke på att udden är riktad mot dem som redan har de sämsta villkoren på arbetsmarknaden. Utöver då att regeringen med de här åtgärderna kör över modellen med kollektivavtal.

Tanken är alltså att tidigare framförhandlade villkor och ersättningar nu ska skäras bort och de förhandlande fackliga organisationerna köras över.

I ett försök att något lite blidka upprördheten och kritikstormen mot regeringen Sipilä har man nu hastigt kastat in ett förslag om att man också vill höja kapitalskatten med en procent och att de synnerligen välavlönade ministrarna själva ska avstå från lönen i en vecka. Men det uppfattas snarast som en ren förolämpning än ett reellt hänsynstagande till att sparpaketet har sin udd riktad mot alla lågavlönade som genom sparpaketet bestående ska gå miste om en del av sin lön medan statsrådet bara symboliskt ska avstå från sin ersättning under en vecka.

Inte så lite påminner det här om vad som tidigare drabbat krislandet Grekland och är på många sätt en följd av den grimma som eurosamarbetet lagt på i främsta hand de mindre euroländerna i södra Europa och nu också på krisande Finland, som skulle ha klarat sig lite bättre om man i stället – i likhet med Sverige – själv styrt över sin egen valuta- och räntepolitiken. Utanför eurosamarbetet hade Finland lättare kunnat parera det försämrade konkurrensläget för t ex sin så viktiga skogs- och pappersindustri och annat liknande, Exempelvis genom en flytande växelkurs på sin valuta.

Noterbart i sammanhanget är att de finska arbetsgivarna en längre tid redan hävdat att den finländska konkurrenskraften försämras i förhållande till Sverige och andra viktiga konkurrentländer. Med en flytande växelkurs likt den svenska skulle en del av problemet här visavi omvärlden kunnat fångas upp och parerats lättare. Men som medlem i eurosamarbetet är lilla Finland en liten spelare och med mycket begränsat inflytande över eurons rörelser. Här blir man i stället svansen som har att följda främst de stora och dominerande ekonomierna som Tyskland och andra. Och nu får man följaktligen ta hela smällen självt inom landet; via “intern devalvering” (nedskärningar) – och har därvid då också valt det sämsta av lösningar och rikta udden mot de lägst avlönade och mot den beprövande nordiska modellen med reglerade villkor för löntagarna via kollektivavtalet.

Inte undra på att upprördheten nu är stor i Finland och att allt fler också frågar som om det var så klokt att Finland gick med i eurosamarbetet. Det hade varit långt bättre att följa Sveriges exempel här och ställt sig utanför euron. Men finländarna fick aldrig säga sitt i någon folkomröstning och då blev det som det blev.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, författare till bl a en faktabok om Finland m m

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons