Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det gäller att se vem som är huvudfiende

/

Annons

Historiska analogier kan leda väldigt fel. Sålunda är det ett missförstånd att tro att alla eftergifter för att undvika krig är felaktiga bara för att Münchenöverenskommelsen 1938 blev fullständigt fel. I normalfallet är det snarare alltid klokt att försöka finna förhandlingslösningar för att undvika krig. Hade Nato 1999 valt förhandlingsvägen i Kosovofrågan i stället för bombkrigets väg, så hade chansen att vi hade sluppit dagens elände i Ukraina varit betydligt större. Även det som inte påstås vara prejudikat kan av andra ses som prejudicerande.

Men när det gäller Syrien börjar jag tro att det finns en analogi med andra världskriget som är värd att fundera över. Ambassadör Karl-Erik Norrman jämför i SvD läget i Syrien med läget under det andra världskriget. Då valde västmakterna att liera sig med Stalins allt annat än änglalika Sovjetunionen för att kunna bekämpa det större hotet i form av Hitlers Nazi-Tyskland. Också i Syrien, menar han, gäller det att välja mellan två onda ting, i detta fall Isil (IS) och Bashar al-Assads regim. I det här läget gäller det att förena alla krafter, goda och onda, mot Isil.

Den förre finansministern Kjell-Olof Feldt (S) är inne på samma spår i en artikel i torsdagens SvD. Det gäller nu att enas mot Isil genom att USA, Storbritannien och Frankrike släpper sitt krav på Assads avgång så att man kan öppna för förhandlingar mellan regimen i Damaskus och av (det som återstår) av en demokratiskt sinnad opposition.

Detta är ingen lätt väg att beträda. Vittnesmålen om hur tunnbomber med syfte att skada civila orsakar enormt lidande är många. Regimen al-Assad skulle förtjäna att ställas inför rätta. Det gör å andra sidan George W Bush också. Liksom en gång Stalin. Och FN:s medlare bekräftar samfällt att kravet på Bashars avgång är det stora hindret för att nå fred.

Det var självklart bra att de allierade valde samarbetet med Sovjetunionen. Annars hade Hitler aldrig kunnat besegras. På samma sätt är det svårt att i dag se någon möjlighet att besegra Isil utan att samverka med den syriska armén, som är de marktrupper som i dag finns att tillgå, i varje fall så länge Turkiet prioriterar striden mot kurderna.

Hur realistiskt är detta? Det faktum att ett avtal slutits mellan Iran och USA är en positiv faktor. Den amerikanska kongressen har inte lyckats förhindra avtalet från att träda i kraft.

För det andra har Ryssland ett intresse av att kriget tar slut. Dels har man egna islamister av terroristtyp att ta hänsyn till. Dels har Ryssland ett strategiskt intresse av att få behålla det enda fäste man har kvar kring Medelhavet. I den mån västvärlden släpper kravet på Bashar al-Assads omedelbara avgång, så finns det en möjlighet att få även Ryssland med i en koalition mot Isil.

För det tredje har kriget nu hållit på så länge, att konsekvenserna börjar bli alltför synliga i form av den flyktingström vi nu ser lämna Syrien. Kriget måste få ett slut. Det bör underlätta vägen till en kompromiss där en samlad kraft kan sättas in mot Isil.

Feldt betonar svårigheterna på denna väg. Men han har rätt när han avslutar sin artikel så här: Krig startas av människor och kan bara avslutas av människor. Det är inga naturkatastrofer.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons