Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En dag då andra avundas arbetarrörelsen

Annons

Det började på Haymarket i Chicago 1886. 400 000 amerikanska arbetare gick ut i strejk för åtta timmars arbetsdag. Det slutade med att en bomb kastades, varpå polisen öppnade eld. 40 arbetare dödades. Fem arbetare dömdes till döden och avrättades. Fast sju år senare visade det sig att några civilklädda poliser stod för själva bombdådet.

1889 – året då det Socialdemokratiska Arbetarpartiet bildades i Sverige, och hundra år efter den franska revolutionen, beslöt i alla fall den andra socialistinternationalen att utlysa första maj till demonstrationsdag. Så har det varit sen dess. Inte minst i Sundsvall som var med redan det första året 1890.

De första årtiondena hade kampen i första hand två huvudmål – den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen. Orosåret 1917 började demonstrationerna långt före första maj. Tiotusentals mötte upp, också i Sundsvall. Tack vare det mångåriga opinionsarbetet och den massiva uppslutningen över hela landet kom också dessa båda mål att nås bara något år senare.

Sen var det inte lika självklart att demonstrera. Det sägs att förstamajdemonstrationerna på 20-talet inte alls hade någon stor uppslutning. Men det tog sig igen. Organisationen växte och stärktes, och jag gissar att arbetarledarna snabbt insåg propagandavärdet av att behålla första majfirandet.

För många har det sen blivit en livslång tradition. Uppslutningen har varierat. I vänstervågens tidiga 70-tal kunde man återuppta den tidigare traditionen att marschera in till stan från både Skönsberg och – om jag nu minns rätt – från Skönsmon. Ett par-tretusen demonstranter gick sen genom stadens gator de åren.

Fast på den tiden var jag själv på Stora Torget med några andra. För 40 år sen, första maj 1975, talade jag för FNL-gruppens räkning dagen efter Saigons fall. Ett tioårigt krig var slut. Vi var glada. På goda grunder. Det var ett fruktansvärt krig där många, många oskyldiga gick åt i det kalla krigets och dominoteorins skugga. Vietnameserna förgiftades till och med i det miljömord som var en del av kriget.

Jag ställde sen till lite förtret för rörelsen när jag som nybliven reporter 1991 tog mig för att räkna deltagarna från ett fönster i Dagbladshuset där demonstranterna – precis som vanligt – utropade ett leve för Dagbladet. Det visade sig att jag inte alls fick det till så många demonstranter som arrangörerna. Det upprepades några år. Sen dess har siffrorna varit närmare sanningen.

Sen tidigt 80-tal har jag gått i sossarnas tåg i den mån jag inte jobbat. Nuförtiden brukar det handla om 500 personer, och många fler åhörare på Torget. Ett enda år, det bör ha varit år 2000, var det betydligt färre. Men så var det också ett regnoväder av modell värre när man dessutom stretade sig fram åt fel håll, i riktning Folkets Park.

De borgerliga har alltid avundats arbetarrörelsen för denna dag. En och annan har till och med försökt ta bort dagen som helgdag. Avundas gör de på goda grunder. För i medierna är detta verkligen arbetarrörelsens dag, även om inte så få medborgare i stället väljer att vara på landet.

I dag väntar jag mig stor uppslutning när nu Socialdemokraternas partiordförande, statsminister Stefan Löfven, valt Sundsvall för sitt förstamaj-firande. Vi ses i tåget skulle jag ha sagt, om jag inte fått i uppdrag att kommentera det hela för tidningens webbtevesändning (st.nu). Den är ett alternativ för er som inte vill eller kan ta er in till förstamaj-firandet.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons