Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En del ska hyllas andra kritiseras

/

Förra veckans största groda stod den nya Moderatledaren Anna Kinberg Batra för när hon placerade Falun i de svenska fjällen.

Annons

Det hela kallas redan Fjällgate, och det är något hon kommer att få lida för. Problemet för henne är att det så lätt kopplas till hennes uttalande från 1998 om lantisar som mindre smarta än stockholmare. Ett misstag är lätt att förlåta, minns kungens ord på plats i Arboga: Kära örebroare. Men när det kan kopplas till ett annat, lantisuttalandet blir det tyngre. Så fungerade det tyvärr även för Mona Sahlin som 2010 många år efter Tobleroneaffären lyckades bli statsministerkandidat. Men hon lyckades aldrig tvätta av sig stämpeln från 1995. Jag misstänker att Kinberg Batra också på lång sikt kommer att få problem i opinionen även om hon var både charmig och slagfärdig hos Skavlan.

Den näst märkligaste debatten förra veckan handlade om en staty i Växjö där en dam med handväska går till attack. Mot vem framgår inte av statyn. Men lite våldsam verkar hon förstås vara. Detta fick den styrande borgerligheten i Växjö att reagera genom att inte vilja sätta upp statyn. Våld är förstås inte bra.

Men om vi vet att tanten i fråga, på ett mycket berömt fotografi från 1985, går till attack mot en skinnskalle med nazistflagga, så får våldet i alla fall en godtagbar förklaring. Fårskallar som 40 år efter kriget ställer sig på nazisternas sida ska i varje fall inte nonchaleras. Detsamma gäller 70 år efter kriget också.

Fotografen till det berömda fotot menar att nazisten också borde vara med på statyn om den ska bli begriplig. Sant är nog att den i framtiden kommer att behöva förklaras. Men i dag är fotot så välkänt att statyn visst bör kunna ställas på plats i ett Växjö som skulle kunna stoltsera med antinazism. Det behövs så väl i ett Sverige där demonstranternas efterföljare visserligen bytt bomberjacka mot kostym, men där ett nyfascistiskt parti, SD, tagit sig ända in i Sveriges riksdag. Jag stöder de Växjöbor som försöker se till att statyn kommer på plats.

En annan fråga kom i svang för någon vecka sen. Det gällde det faktum att den förra Centerledaren Maud Olofsson sparkas som ordförande i LKAB. Olofsson har svaret på varför: Det finns många män inblandade här, men den enda som kritiseras är jag som kvinna, säger hon. Till och med hennes trognaste vapendragare, obundet moderata SvD:s ledarsida, kritiserar uttalandet. Säg aldrig typiskt karlar, skriver de. Fast inte heller de nämner orsaken till att hon får gå. Det handlar om det faktum att Olofsson vägrade att infinna sig när riksdagens konstitutionsutskott kallade henne till förhör kring det som kallats Sveriges sämsta företagsköp alla kategorier. Det handlar om hur Vattenfall köpte holländska Nuon för så där 90 miljarder kronor varav hälften nu gått förlorade. LKAB-facket har också krävt hennes avgång. Det minsta vi kan begära är att de ansvariga då tar sitt ansvar.

Slutligen läser jag i SvD:s kulturdel om ett upphittat mästerverk. Jag visste inte ens att det varit försvunnet. Det handlar om Bo Widerbergs film om folksångaren Joe Hill, Joel Hägglund från Gävle, som avrättades i Utah, USA för exakt 100 år sen. Han blev när han kom till USA sjungande agitator för den fackliga rörelsen, IWW, International workers of the world. Filmen är som det mesta Widerberg rörde vid ett mästerverk. När den nu återfunnits hoppas jag att vi snart får chans att se den igen.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons