Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ravin mellan våra och andras barn

Annons

Hon hade liten barnslig putmage under den söta tröjan. Hade hennes mamma köpt den? Hade hon fått tröjan? Hade mamman hittat tröjan bland soporna? Han var kortare än hon och höll sig tätt, tätt bakom hennes rygg. Han hade marinblåa sneakers. Barnen var kring sju och tio år, kanske syskon? De hade kunnat vara vilka barn som helst, men var icke. Och var ändå. För de lekte med varandra och sprang ikapp och det där otunga skrattet som sedan vandrar iväg och tappas bort någonstans vid porten mot vuxenvärlden var fortfarande deras. Det var naturligtvis det där med tiggeriet som särskilde dem. De gick omkring på Chanias stadsgator på Grekiska ön Kreta med händerna utsträckta mot vuxna och så sedan: Please, please. 

Jag såg dem när kväll precis hade börjat bli sent. Utan att ens reflektera över vad det kostade hade jag köpt kaffe till mig och färskpressad juice åt mina barn. Vi ville inta vår dryck alldeles i fred på cafét och beskåda folkmyllret på Chanias torg från uteserveringens bästa plats. Vi ville njuta för det var vi väl ändå värda? Vi var på semester.

Det var då. Det var då de där två barnen kom och de hade ju kunnat vara mina sett till deras ålder. Skammen, skulden, moderskänslorna. Allt kom när flickan sträckte ut sina händer och sa: Please, please. Och jag rafsade snabbt efter någon euro i handväskans botten — för att ge en sedel från plånboken, det gör man ju bara inte.

Men det blev ingenting. En ung man som jobbade på cafét gick fram till barnen — syskonen? — och lade en (varsam?) arm omkring dem och ledde barnen ut tillbaka till gatan. Bort från uteserveringen. Bort från turister som gräver efter någon euro för att lätta välfärdssamvetet. 

Ursäkta — sa mannen på engelska till mig, men de ska inte tigga. Ge dem inga pengar.

Och vi gav icke. Fast barnen kom tillbaka så fort cafépersonalen vände ryggen till. 

Det jag läst om tiggande barn vaknade till liv. Barnen ska ju gå i skolan, ingenting annat ger dem en rimlig chans att bygga upp ett drägligt liv som vuxna. I ett anständigt liv ingår inte ett ständigt utanförskap och beroende av allmosor. Barn ska inte gå på gatorna sent om kvällarna för att tigga. Föräldrar ska inte — inte — inte tjäna pengar på sina barn.

Mina barn var ledsna efteråt: Varför gav du inte mamma? Varför tiggde barnen? Hur kan det vara så här mamma?! Svara?! 

Vi gick ifrån cafét och jag grät. För att. Det som jag sett. Men också av en kladdig känsla.

Lättnad för att mina barn inte… För att mina barn inte går på gatorna i Chania, för att de inte föddes in i ett sådant sammanhang där tiggeri som försörjning är en verklighet. Jag grät också för att någon är mamma till de där barnen. Mamman kanske inte ser något alternativ till att låta dem gå runt och tigga? Mamman — hon som älskar sina barn som jag älskar mina. Jag grät för att jag var ett vi med mina barn. De tiggande barnen var De andra och ravinen mellan oss var enorm. 

Till sist: Martin Valfridsson är regeringens samordnare för frågan kring tiggare. Han anser att man inte ska ge pengar till tiggande barn som turist. Det riskerar att cementera ett utanförskap. 2014 kom det in anmälningar om barn som tigger i Sverige. Ser du ett barn som tigger ska du direkt ta kontakt med socialtjänsten.

Twitter: @LinaNJuuso

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons