Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkomrösta och få stopp på kriget

/

Annons

Min liberala kollega Marcus Bohlin förstår verkligen inte (se ST förra söndagen) hur man i krigets Ukraina kan undvika att ta ställning för den ena sidan mot den andra. Det är som om det bara finns en sida. Plus Putins Ryssland. I dag finns det med säkerhet ryska trupper i Donbass. Det vittnar inte minst de ryska soldatmödrarna om. Det finns också ukrainare som slåss mot regeringen i Kiev. Det viktiga för mig är då inte att slå fast om det är ett inbördeskrig eller något annat. Det viktiga är att resonera om hur man kan få slut på kriget. Om jag då slår fast att det inte går att tro på vapenvila innan Debaltsevo har fallit, betyder det då att jag tycker att kriget ska fortgå tills Debaltsevo har fallit. Nej det betyder att platsen är strategisk eftersom järnvägen mellan Lugansk och Donetsk går den vägen. Det var förstås därför regeringssidan först hade satt sig där. När jag tidigare skrivit att många liv hade räddats om Ryssland (som på Krim) hade tagit över området i stället för att halvhjärtat stödja separatister, så betyder det inte heller att jag gör en rekommendation. Jag bara konstaterar fakta. Att provocera Ryssland och befolkningen i Donbass är och har varit dålig politik.

Bohlins – och förvisso Sveriges – hållning är att Ukraina har rätt att bestämma om de vill bli medlemmar i EU eller inte. Men jämförelsen med det svenska EU-medlemskapet haltar. I varje fall hade jag aldrig röstat för EU-medlemskapet om det hade betytt en risk för inbördeskrig. Vi har nog med hjältar. Vi bör i stället förstå vad fredsaposteln Jesus en gång predikade: Saliga äro de saktmodiga. Krig får aldrig vara annat än den allra sista utvägen!

Jag har nyss besökt Prag i ett land där man fredligt gick skilda vägar. Det var på ett sätt tur för tjecker och slovaker att kriget i Jugoslavien då pågick. Det bidrog säkert till att det inte på någon sida fördes fram krav på militära lösningar. Presidenten i Tjeckoslovakien Vaclav Havel var förvisso mot delningen - på goda grunder som jag ser det. Han avgick i protest, och han krävde att frågan skulle upp till en folkomröstning som han förmodligen hade inneburit att Tjeckoslovakien hållit samman, så osäkert var läget under 1992. Men andra politiker kom att avgöra och delningen genomfördes nyåret 1993, utan att folket hade tillfrågats. Havel kom tillbaka till presidentposten i Tjeckien. Men än viktigare – inte ett skott avlossades. I dag förefaller båda länderna rätt nöjda med utvecklingen. Båda kom med i EU 2004 och Slovakien har dessutom anslutit sig till euron. Jag frågar mig varför inte detta exempel lyfts fram oftare.

Jag brukar föra fram ett annat exempel också. Norges självständighet där inte minst arbetarrörelsen 1905 bidrog till att kyla ner den svenska högerns krigsaktivism. Hjalmar Branting fortsatte sen den fredliga linjen hela sitt liv. Men han följde också de internationella reglerna. När ålänningarna, svensktalande som de är, efter första världskriget ville tillhöra Sverige ansåg Branting att den skiljedom som gav Finland rätt att behålla landskapet Åland var djupt olycklig. Västmakterna ville ha ett starkt Finland. Det blev viktigare än att låta ålänningarna bestämma. Sant är också att den svenska minoriteten på andra håll i Finland inte var entusiastiska till en delning. Men viktigast var ändå att man lyckades undvika krig. När kriget väl har börjat måste jobbet vara att få slut på det.

Det ukrainska folket måste självt få välja väg, skriver Bohlin. Gott så. Börja med att arrangera folkomröstningar i Donbass och på Krim och få slut på kriget.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons