Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För att undgå krig måste vi förstå ryssen

Annons

För 70 år sen tog andra världskriget slut. I Västeuropa firas freden i dag, då kapitulationen skrevs under. I gamla Sovjetländer firas segern på grund av tidsskillnaden 9 maj. Förra året var jag i vitryska Minsk den dagen. Många besökare på festplatsen bar det gamla S:t Georgsbandet i svart och orange. Det användes länge för att hänga upp krigsveteranernas medaljer på bröstet. Nu är det en hyllning till de allt färre veteraner som ännu lever, och till den stora segern över nazisternas barbari. I Vitryssland och Ryssland är bandet ännu rätt okontroversiellt.

I polariseringens Ukraina har bandet blivit ett tydligt politiskt ställningstagande. Är du nationalist bär du inte bandet. Är du för kontakter med Ryssland, eller stöder separatisterna bär du det. Det är riktigt sorgligt. För segern i det andra världskriget borde inte vara en omstridd fråga. Fast det blir lätt så när ukrainska nationalister gör sitt bästa för att rehabilitera nationalistgrupper som lierade sig med Hitler. När Ryssland anklagar Ukraina för fascism har de tyvärr en del sakargument att anföra.

I Vitryssland träffade vi både den politiska och fackliga oppositionen. De beskrev läget i västra Ukraina så här: "Vi åker inte dit längre." Orsaken är den nyvunna nationalismen i västra Ukraina. Jag tänker på detta när jag i SvD läser hur en ryskspråkig ukrainare berättar för en i Ryssland boende kvinna av ukrainsk börd, att hon visst vågar tala ryska även i Lviv i västra Ukraina. Men rädslan för den andra sidan är stor. Modern till den i Ryssland boende, bor i Ukraina. Hon vågar inte lämna landet av rädsla för att inte komma tillbaka om Ryssland skulle anfalla. Hela bilden åskådliggör hur irrationellt det är att dela befolkningen eller landet efter etniska riktlinjer.

Samtidigt finns det som jag ser det något som är ännu mer irrationellt. Det är att gå i krig för att bevara det relativt nykonstruerade landets enighet. Ett reportage i lunchekot tisdag åskådliggör det hela. Maria Persson Löfgren rapporterade från fronten i Donbass hur de ukrainska soldaterna av lokalbefolkningen uppmanas att åka hem. Ingen borde vara förvånad. Inbördeskriget liknar mer än något annat Jugoslaviens sönderfall. När kriget kommit tvingas alla välja sida. En regeringssoldat uppskattar att 90 procent av befolkningen i dag är emot den ukrainska armén. Men på uppmaningen att åka hem svarar soldaten: Jag är redan hemma. Jag försvarar bara mitt land.

Med såna argument fortsätter det vettlösa inbördeskriget. Varför inte i stället låta befolkningen rösta om vilken sida de vill tillhöra? Nej, det är uppenbarligen för enkelt. Hur skulle vi göra om den finska befolkningen i Tornedalen plötsligt skulle vilja avskilja sig från Sverige? Idioti förvisso. Men jag skulle i alla fall säga att det finns en väg som inte får beträdas – krigets väg. Då är en folkomröstning att föredra alla dagar i veckan.

Sveriges regering låter sig inte representeras i Moskva på segerdagen på lördag. Det kan Moskva nog leva med. Värre är att Sverige och utrikesminister Margot Wallström (S) tillhör den falang bland EU-länderna som försvarar Carl Bildts och EU:s östra partnerskap, som otvivelaktigt bidragit till att skärpa motsättningarna i Ukraina. Det är sorgligt att de svenska Socialdemokraterna hamnat i den fållan. För det kan bara öka krigsrisken. Sverige bör stå för en diplomatisk linje som minskar krigsrisken. Då måste man börja med att försöka förstå hur parterna tänker. Det gäller också den ryska parten oavsett vem som för tillfället styr där.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons