Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fortsatt åtstramning hjälper inte någon

/

Annons

I dag träffar Tysklands Angela Merkel (KD) och Frankrikes Francois Hollande (S) den grekiske premiärministern Alexis Tsipras (V). Det framställs som den sista chansen att undvika en grekisk statsbankrutt, något som i sin tur väntas leda till att Grekland lämnar eurozonen. De inblandade spelar ett högt spel. Tsipras har gått till val och vunnit på ett program som innebär att åtstamningspolitiken måste upphöra eller åtminstone lindras. I förhandlingsspelet finns också tal om ryska lån till grekerna, något som oroar övriga EU-länder.

Bland EU-länderna finns samtidigt en stor beslutsamhet att inte lätta på grekernas bördor. En orsak är att flera andra länder i Sydeuropa, främst då Spanien och Portugal redan gått den svåra besparingsvägen. Detsamma gäller de baltiska staterna, där fattigdom och utvandring varit medborgarnas alternativ när staternas ekonomi skulle saneras.

Att i detta läge låta grekerna slippa lindrigare undan, är inte helt lätt- om man bortser från rent sakliga skäl.

I stället är det partipolitiken som råder. Går förhandlingarna bra för vänstern i Grekland, vad sker då i Spanien och Portugal inför valen i höst? Till detta ska läggas stärkandet av en populistisk och inte sällan främlingsfientlig hållning i flera medlemsländer. De anständiga politikerna vågar inte ta strid. I Finland har Sannfinländarna till och med fått utrikesministerposten i den borgerliga regeringen. I stället för att övriga partier tar striden i Finland, riskerar Grekland fortsätta sin redan femåriga vandring mot avgrunden.

Ett antal framstående ekonomer krävde i Financial Times i veckan, en ändrad politik från EU:s sida. I stället för fortsatt åtstramning vill man se en stor skuldavskrivning och stimulanspaket. Men så här långt framhärdar EU.

Den svenske nationalekonomen Mats Persson hade ett intressant inlägg i SvD 27 maj. Där diskuterar han vilket EU:s största misstag varit i behandlingen av Grekland, som hade förfalskade räkenskaper och betydligt större skulder än man tidigare uppgett. Jo, EU gjorde frågan politisk i stället för kommersiell, genom att man i strid med Maastrichtfördraget från 1992 - grunden till euron, tog över tyska och franska bankers fordringar på Grekland. På så vis kom frågan att bli politisk.

I ett nationalistiskt Europa har frågan fått en enorm sprängkraft. Mats Persson talar om ett hat. Det finns från grekiskt håll inför tyska krav på nedskärningar av vård och pensioner, och det finns från Tyskland inför grekiska krav på krigsskadestånd i ett läge där det beskrivs som om alla greker har lurats. Pensionärer och fattiga kan väl inte gärna lastas för vad tidigare grekiska makthavare gjort.

Det hade i varje fall varit rimligare att de som faktiskt lånat ut pengarna, fått ta smällen i stället för medborgarna i dessa länder. Sant är att dessa kanske ändå hade fått betala. Så har det ofta sett ut när storbankerna gått vilse i pannkakan. Men det problemet minskar ju inte av att bankerna och bankernas ägare, på detta sätt köpts ut av staterna, något som i sin tur leder till hat mellan nationerna.

Med tanke på att stater som Tyskland och Frankrike kommer att få betala dyrt om de grekiska statsobligationernas värde minskar drastiskt, så kanske Tspipras förhandlingsposition inte är så dålig som den ser ut. Till det ska förstås läggas att det bästa sättet att få den grekiska ekonomin på fötter, är en skuldavskrivning och stimulanser till den grekiska ekonomin. Det är en närmast tragisk väg det högerstyrda EU slagit in på.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons