Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frånvarande fäder – en självklarhet

/
  • Att vara hemma med sitt sjuka barn är något helt annat än att ha bristande engagemang för sitt arbete.

Annons

Sönderjobbade äktenskap, barn med frånvarande pappor som varit mer på jobbet än med sina barn. Det låter inte som ett ideal. Det låter faktiskt bara tragiskt. Det låter som livsval att ångra djupt när det är dags att summera livet.

Men det är ett ideal. Annars skulle inte människor som är hemma för vård av sjukt barn uppfattas ha ett "bristande engagemang" för sitt arbete och bestraffas med lägre lön för att de vårdar de barn de satt till världen.

Män förlorar mest lönemässigt på att vara hemma. Det vill säga, män som vårdar sina sjuka barn, förlorar mer i lön än kvinnor som gör det. I alla fall procentuellt. Kvinnor har dock redan från start lägre löner än män, delvis på grund av att kvinnor föder barn och också fortfarande förväntas vara hemma mest med barnen. Vilket de också är. Deltidsarbete är långt mycket vanligare bland män än kvinnor. I dag tas majoriteten av föräldraledigheten ut av kvinnor. Män däremot som är hemma med sina barn, gör något som inte förväntas av dem.

Sambandet är tydligt; ju mer vård av sjukt barn, desto sämre löneutveckling. Enligt regeringens utvärderingsmyndighet IFAU har en pappa som vabbar mycket 2 procent lägre lön än den medianvabbande mannen. När 13 år har gått, är skillnaden 5-6 procent. Då har också de män som tagit ut få vab-dagar 4 procent högre lön än den medianvabbande mannen.

Rapporten från IFAU är intressant, inte minst eftersom vi redan vet att föräldraledighet påverkar både lön och karriärmöjligheter negativt. I studien har 23 157 föräldrar som fick barn 1994 följts fram till och med 2007. Och precis som ifråga om föräldraledigheten, finns ett tydligt samband mellan stor hemmavaro och försämrade förutsättningar på arbetsmarknaden.

Hur många frånvarodagar under mätperioden på 13 år är det då som ligger till grund för denna diskriminering i arbetslivet? Tre till sju dagar. Per år. Detta på en arbetsmarknad där det numera går att förhandla sig till exempelvis extra semesterdagar, i stället för en löneförhöjning.

När barnen är 13 år, har papporna i genomsnitt tagit ut 30 dagar för vård av sjukt barn och mammorna 57 dagar. 30 dagar på 13 år respektive 57 dagar på 13 år, är inte ett resultat av bristande engagemang i arbetet. Det är ett resultat av livet. Och att hävda att dessa frånvarodagar skulle vara ett tecken på bristande engagemang eller så hög frånvaro att det leder till att en anställd hamnar efter kompetensmässigt, är lika rimligt som att hävda att den som tar ut sin lagstadgade semester skulle vara oengagerade i sitt arbete.

Att vara hemma för vård av sjukt barn är en lagstadgad rätt även det, och en nödvändighet. Semester däremot, handlar om rekreation och återhämtning. Vilket i så fall enligt arbetsgivarlogik borde vara ett tydligare tecken på bristande engagemang för sitt arbete vid uttag. Men ingen straffas för att vi tar ut semester. Trots att semesterns enda syfte är återhämtning. Återhämtning som ju dock är precis lika nödvändig som att vårda ett sjukt barn, men uppfattas på ett helt annorlunda sätt av arbetsgivare. Kvinnor och män tar som bekant inte ut olika antal semesterdagar.

Diskriminering handlar inte om logik utan om fördomar och föråldrade tankesätt. Diskriminering är inte alltid medveten, och den blir sällan riktigt tydlig förrän vid en studie av statistik. Av det enkla skälet att få om ens någon ser sig själva som fördomsfulla idioter som styrs av allt annat än fakta i sina beslut. Ens när det är så.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons