Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han tog sitt fulla ansvar hela vägen ut

Annons

Teater är en ofta underskattad verksamhet. En del är förstås lättsmält. Men annat kräver en hel del av teaterbesökarna. En sån teater besökte jag i veckan. På Stockholms stadsteater spelades pjäsen Ansvaret är vårt, efter en bok av Per Wirtén, med manus av Sundsvalls egen Joakim Sten.

Den pjäsen, i regi Carolina Frände, kräver sin man. Det gäller som åskådare att vara koncentrerad för att hänga med. Fast det är förstås inget mot vad som krävs av den ende skåde­spelaren Robert Fux. Det är omöjligt att inte imponeras av hans prestation som liberala Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.

Grannarna på den liberala ledarsidan ägnar inte så lite tid till att fundera över vad liberalism är. Det är väl lite som socialdemokrati. Det kan betyda lite av varje. Men det finns grunder som inte kan förbigås. För Socialdemokraterna handlar det om lojaliteten med arbetare, tjänstemän och parlamentarisk demokrati. Synen på ekonomin har förändrats över åren. Men det är inte svårt att känna igen en socialdemokrat.

För liberalerna har åren också inneburit förändringar. Här har det handlat mer om en färd tur och retur. Liberalerna innehöll en gång både en vänsterrörelse och en klassisk ekonomisk liberalism av den typ vi ofta kallar nyliberalism. Däremellan fanns en stark socialliberalism som jag förstås gärna vill ska återuppstå.

Om liberalism och ansvar handlar den här pjäsen. Tingesten, kompromisslös antifascist, antikommunist, antirasist, först socialdemokrat och senare liberal, var som chefredaktör för Sveriges största tidning en fruktad motståndare. Hans angrepp på socialdemokratiska statsråd var ofta skoningslösa. Hans stöd för svenska kärnvapen framstår i dag som något daterade.

Men han var ingen vindflöjel. Han tog sina egna ord på allvar.

Det blir förstås inte mindre viktigt på en så stor tidning. När pensionsstriden tog fart efter 50-talets mitt så föll först samlingsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet/Centern. På det följde en folk­omröstning med tre alternativ som arbetar­rörelsen vann, och ett nyval. Som bekant slutade det hela med att en folkpartistisk arbetare i riksdagen la ner sin röst, så att ATP kunde införas. Men dessförinnan brottades Tingsten med sig själv på grund av denna sak.

Hur viktigt var det inte att hela befolkningen fick en pension att leva på om man skulle kunna hålla extremer som fascister och kommunister stången? Skulle han för första gången på sin post inte uppmana läsarna till en röst på Folkpartiet? Så blev det. Sen fick han gå. Fast också sjukdom var en ingrediens i det spelet.

Tingstens i pjäsen tydliga betoning av välfärdens betydelse för demokratins bestånd, är en mycket viktig insikt som inte får gå förlorad i vår tid även om vi som på 90-talet drabbades av en hemsnickrad kris och i det sena 00-talet fick känna på flodvågen av de internationella finansmarknadernas kollaps.

Med välfärd åt alla kan nyfascisterna ställas åt sidan också i dag. Mycket vore därför vunnet om en stark socialliberalism kunde återuppstå.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons