Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här är inte jude eller grek, turk eller kurd

Annons

Det har gått 100 år sen folkmordet på assyrier och armenier inleddes i det Osmanska riket, vars arvtagare är dagens Turkiet. Om det nu var ett folkmord. Eller i nästa steg: om nu något blir bättre av att vi i dag slår fast att det var ett folkmord.

Jag tror personligen att det är en korrekt beskrivning. Armenier och kristna av olika schatteringar i det osmanska riket anser också det. För armenierna innebar övergreppen att en stor del av befolkningen hamnade i förskingringen långt från hemtrakterna. För svensk del märkte vi de kristnas flytt från i Turkiet långt senare, när fattigdom och förtryck drev assyrier och syrianer till vårt land.

Frågan om folkmordet är i dag en stor stridsfråga. Sveriges riksdag har redan slagit fast att det som skedde var ett folkmord. I Frankrike – där den armenska diasporan är stor och väletablerad – är det inte tillåtet att ha en annan uppfattning. I Turkiet däremot är det inte tillåtet att hävda att det var ett folkmord som inträffade. Nu ställs kravet på att Sveriges nya regering, till skillnad från den borgerliga, också ska kalla folkmordet folkmord.

Jag är skeptisk. Frågan är vad vi vinner på det. En teori är att erkännandet av begreppet folkmord är nödvändigt för att de drabbades offer ska kunna försonas med det som hände. Fast sanningen är att ingen som var med lever i dag. Det blir därmed betydligt viktigare vad vi gör och hur vi bemöter varandra i dag. Jag är allt annat än religiös. Men det finns en hel del att hämta i levnadsvisdom från religionerna.

Den till kristendomen omvände juden Paulus slog under det första århundradet fast: Här är inte jude eller grek, träl eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus. Jag menar att det måste gälla även om vi inte är ett i Kristus.

Vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Om motsättningar mellan turkar och kurder förs vidare i Sverige får vi problem. Om det faktum att också kurder för hundra år sen deltog i massakrer av armenier och assyrier ska leda till motsättningar i Sverige i dag, så får vi problem vad vi än kallar det som hände.

Vi som bor i Sverige är svenskar. En del är etniska svenskar. Andra är nyblivna eller har andra rötter. Det viktiga är att här inte finns jude eller grek, turk, kurd eller assyrier. I varje fall ska ingen ses som förmer. För de i Sverige fåtaliga armenierna gäller förstås samma resonemang.Om vi låter hundraåriga oförrätter styra vårt tänkande i dag, ökar bara risken för nya motsättningar.

Jag underskattar inte svårigheterna. När kriget i Jugoslavien började hörde jag på radio en svensk med slovenskt ursprung, jugoslav som vi sa, säga att han skulle åka ner till kriget för att hedra farfadern som slogs med Österrike mot Serbien. Dårskap!

För snart trehundra år sen brändes Galtström och Sundsvall. Det ger oss inte anledning att i dag rädas ryssen. Att vi ska oroas över vad som kan hända hos vår stora granne är en annan sak. Vi behöver ett försvar.

Det viktiga är att vi inte gör skillnad mellan folk av olika ursprung. Vi kan kräva av invandrade grupper att man förstår att inte ta motsättningar från hemländerna med sig till Sverige.

Jag lyssnade under den gångna veckan till komikern Özz Nûjen på Skönsbergs Folkets Hus. Om rasismen sa han välformulerat: "rasismen är en kronisk sjukdom som vi saknar vaccin mot. Men vi har bromsmediciner." Som jag förstod honom: Kampen mot rasismen är evig.

Det mångkulturella samhället fungerar om vi lever efter devisen: här finns inte jude eller grek, träl eller fri, man eller kvinna. Vi är ett.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons