Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon vågar se verkligheten som den är

/

Annons

Det är lättare att vara en stor berättare om det man har att säga rymmer samma dramatik som de ämnen Svetlana Aleksijevitj valt att berätta om. Men hennes unika sätt att få fram essensen av vad hennes intervjupersoner säger, är värt Nobelpris oavsett ämnesval. Efter böcker om krig, kärnkraftskatastrofer och Sovjetunionens fall, återkommer hon med en bok om kärlek. Som jag tolkar inledningen av hennes Nobelföreläsning kommer även den att inrymma kärlek med dramatiska inslag. Jag ser fram emot den.

En del av er som i mig ser en Putinkramare kanske överraskas av att jag är så fascinerad av Aleksijevitjs författarskap. Jag brukar jämföra Putin med den folkvalde diktatorn Juan Peron från Argentina. Jag vet inte hur Putinvänligt det är. Men jag tror att vi hur som helst måste förstå hur man tänker både i Kreml och i Ryssland i stort, för att kunna lösa dagens konflikter.

Ingen hjälper oss att förstå detta bättre än Aleksijevitj. Det sätt hennes böcker först bemöttes i Sovjetunionen visar svagheten i det systemet. Man tålde inte sanningen. Stoltheten över segern i det Stora fosterländska kriget, var berättigad. Men den som inte vågar se krigets verklighet riskerar att hamna i fler krig. Därför är Aleksijevitjs böcker viktiga. Många ryssar såg problemen efter deras misslyckande i Afghanistan. Det påminner en del om hur USA tacklade saken efter Vietnamkriget. Gör man inte upp med myterna är det inte långt till nästa krig.

Den som läser Aleksijevitj lite noggrannare ser också, inte minst i boken Livet Second Hand, en beskrivning av Sovjetunionen som ett mångkulturellt land, ett i väst underskattat faktum. Hon själv är ett levande exempel på att nationell härkomst inte var avgörande då hennes far var vitryss och hennes mor ukrainare. Hon själv, som skriver på ryska, levde som hon säger i "den stora ryska kulturen som jag själv inte kan föreställa mig att vara utan".

Hon konstaterar i sin föreläsning: "vi har missat den chans vi hade under 1990-talet." I valet mellan ett land som är stort och mäktigt eller hedervärt valde vi den första varianten, säger hon. Om det vill jag säga att det valet kom först efter en sorglig rysk svaghet som också vi, i meningen västvärlden, bidrog till. Segrarna i det kalla kriget behandlade förloraren, Sovjetunionen som segrarna i det första världskriget behandlade tyskarna. Vi vet hur det gick.

Det värsta bör kunna undvikas nu. Men vi bör inse att stödet till nationalism av exempelvis ukrainsk typ, bara triggar den sämsta sortens ryska nationalism. Det var verkligen olyckligt att den ukrainska ungdomens protester mot korruption och nepotism kom att kopplas till en nationalism som i Ukraina blev så splittrande. Att ryssarna på Krim och i Donetsk inte accepterade detta var olyckligt. Men det viktiga är heller inte att fördela skulden utan att få stopp på det fullständigt onödiga inbördeskriget där.

När jag träffade Aleksijevitj i MInsk förra året var hon tydlig när hon, efter några år i Göteborg, sa att hon ser svensk socialdemokrati som en förebild. Jag förstår det. Den nyliberala väg som tog ryssarnas pengar i hyperinflation och i en företagsplundring som gjorde några stormrika, är en orsak till att Ryssland nu ses som ett hot av många av oss. Jag är inte som Aleksijevitj pacifist. Vi bör göra vad vi kan för att stärka oss militärt. Sen måste vi göra allt för att tona ner motsättningarna med diplomatiska medel. Då måste vi förstå hur det ryska styret tänker. Ingen hjälper oss bättre med det än Svetlana Aleksijevitj.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons