Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur används vårt gemensamma ägande?

Annons

För så där 50 år sen presenterade kommunistpartiets dåvarande ledare, Sundsvallsbördige C-H Hermansson, en studie om ägarkoncentrationen i svenskt näringsliv. De femton familjerna blev ett begrepp. Den maktkoncentration som bestod ännu 50 år efter demokratins genombrott ifrågasattes. Så här ytterligare 50 år senare är familjerna fortfarande 15 eller så. Fast numera äger de inte så stora delar av aktierna i de företag de kontrollerar. Nu är det våra gemensamma pensionspengar som i stor utsträckning står för ägandet. Men kontrollen finns kvar hos familjerna. Fyra är kvar sen 1965. Wallenbergarna, Johnson, Söderberg och Bonnier. Resten är nya, om man får tro tidningen Affärsvärlden som undersökte saken 2013. Fem av de nya familjerna är ännu i första generationen. Det svåraste anses vara att klara succesionen till nya generationer.

I vår tid, där vänsterns åsikter är tillbakatryckta, ses detta privata ägande inte som ett stort problem. Kritiken mot "tjänstemannastyre" av den typ Industrivärden står för, har i stället bidragit till att svenska regeringar, också Göran Perssons socialdemokratiska, hjälpt finansfamiljerna att försvara systemet med A- och B-aktier, när det ifrågasatts av EU. Det politiska stödet bottnade också i motiv som att låta entreprenörer behålla kontrollen av sin skapelse, och att förhindra uppköp av utländska ägare som inte har samma intresse av verksamhet i Sverige som vi som bor här har. Hur översätter vi det till lokal nivå i de stora koncernernas värld?

En som nu börjar lotsa in en tredje generation är finans- och industrimannen Fredrik Lundberg från Norrköping som redan skaffat sig en stark position som storägare i Industrivärden, det korsägda investmentbolag som bland annat äger SCA. Vad får stormen inom SCA för konsekvenser för oss i Medelpad?

Sverker Martin Löf, som i förrgår avgick som styrelseordförande i SCA, gjorde på SCA-stämman inget för att förbättra sitt nu lätt skamfilade rykte. I stället påstod han att SCA-aktiens kraftigt ökade värde kunde kopplas direkt till användningen av den privatjet som den nya ledningen redan lovat att sälja. Det är ett fullständigt osannolikt påstående. Att löntagarna inte är allt är en sak. Att tro att ett litet antal direktörer är allt, är lika osannolikt. Att deras sätt att resa avgör företagets framtid... Det går bara inte att tro på.

Men Martin-Löfs tidigare tal om nyhetsavslöjandena som en konspiration då? Den som i så fall blir misstänkt är just Fredrik Lundberg. Pensionssystemets stora offentliga ägare riktade på bolagsstämman hård kritik mot Anders Nyrén, Matrin-Löfs kronprins tänkt som ny ordförande i Industrivärden. Nyréns plats anses därmed vara i fara. Lundberg däremot stärker sin ställning. Han har stora intressen även i skogsföretaget Holmen. Vad betyder det?

Vad betyder det för skogsindustrin lokalt att två så omvittnat profilerade försvarare av Sundsvall som Martin-Löf (jag bortser här från Martin-Löfs flytt av huvudkontoret) och Jan Johansson nu lämnar för VD Magnus Groth en man från hygiensidan, och Pär Boman ny styrelseordförande från Handelsbanken? Ingen vet. Men nog kan jag tycka att ägandet av industrin är så viktigt att det borde kunna diskuteras hur samhällets inflytande ska garanteras. En ort som Sundsvall är väldigt beroende av SCA. Hur använder vi ägandet via AP-fonderna? Ingen lär våga ställa frågan av rädsla för anklagelser om fondsocialism.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons