Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur bidrar vi till att få vapnen att tystna?

/

Annons

Man brukar påstå att jag är putinist. I en värld där man delar upp sig i onda och goda är det förstås ett rätt graverande påstående. Har jag då lierat mig med de onda? Faktum är att det är hög tid att fundera i andra banor. Det framstår inte längre som så meningsfullt att resonera om liberalernas ansvar för det ryska kaoset under 90-talet även om det ger en förklaring till Putins popularitet. Nu bör vi ställa oss frågan hur kan vi bäst bidra till ett slut på striderna i Ukraina och till avspänning i vårt närområde.

Det handlar om en allt svårare uppgift. När Nato nu vill placera ut militär materiel i Baltikum och Polen, så svarar Ryssland med att man skaffar 40 nya toppmoderna kärnvapenmissiler, som man säger sig vara beredda att använda. Dårskapen närmar sig nya nivåer. Borde inte våra bombliberaler, när man nu inte väntar sig något gott från Ryssland, någon gång fråga sig när det är dags att minska konfrontationsnivån.

Vad gäller Ukraina är vi inte många som ser att västvärlden bidragit till att spänningarna där övergått till inbördeskrig. Man ser inte ens att det är ett inbördeskrig. Moderatledaren Anna Kinberg Batra uttryckte sig så här i partiledardebatten för någon vecka sen: "Ukrainare dödas av dem som påstår sig utkämpa ukrainarnas eget frihetskrig." Problemet är större än så. Ukrainare dödas av ukrainare på båda sidor. Faktum är att president Petro Porosjenkos första åtgärd sen han valdes till president var att gå till militär offensiv i Donbass. Flera städer förstördes. Hur smart var det? Det var de upproriska ukrainarnas fel, eller snarare ryssarnas, säger västvärlden som inte ens vill inse att där, som i det forna Jugoslavien, stod folk mot folk.

Till en början med var opinionen i Donbass delad till skillnad från på Krim, där i alla fall en stor majoritet var för Rysslands folkrättsstridiga annektering. Men i dag är opinionen i Donbass inte delad. Nu är landet delat. Hur vi ska få stopp på striderna borde vara frågan på allas läppar. I stället talar de flesta som om det handlar om onda och goda. De onda är då Putin och Ryssland.

Frågan är då hur klokt det är att inte ens låtsas som om det finns två sidor – utöver Ryssland? Hur kan man undgå att se att EU:s östliga partnerskap var ett problem som förstärktes av det snabba accepterandet av störtandet av en folkvald president. Hur kommer det sig att Nato och så många i Sverige påstår att Ryssland är först med att flytta gränser i Europa med våld, när nu Nato gjort exakt detsamma i Kosovo?

Hur kommer det sig att den svenska regeringen nu tar Porosjenkos version ad notam? Samme Porosjenko har nu ställt sig bakom ett lagförslag som inte bara innebär att man – inte olikt Putin men med omvända förtecken – förbjuder kommunistiska symboler samtidigt som man hyllar de "nationalister" som under andra världskriget samarbetade med Hitlers ockupationstrupper.

I Ryssland mördas kritiska journalister. Det sker också i Ukraina i dag. Jag anklagar inte regimerna i något av länderna för dessa dåd. Men att i ett redan delat Ukraina förbjuda en syn på historien, verkar vara ungefär det dummaste man kan göra om man vill hålla samman landet. Jag tror att det redan är för sent. En folkomröstning om delning vore det vettiga alternativet till fortsatt krig. Det har använts tidigare i historien för att undvika krig. Fler borde i alla fall fundera över hur kriget ska få ett slut.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons