Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen regering slipper undan verkligheten

/
  • Sossarna Göran Persson och Ingvar Carlsson ett par decennier senare än den gång verkligheten tvingade dem till förslag som de egentligen inte ville genomföra.

Annons

Det ena Du vill, det andra du skall, så plägar det gå uti dylika fall. Denna gamla maxim för barnuppfostran är just gammal. Men i politiken gäller den. Ibland måste man göra saker man egentligen inte vill. Ett exempel från min första tid som politisk skribent var när Ingvar Carlssons S-regering 1995, med Göran Persson som finansminister, sänkte nivån i a-kassan till 75 procent av lönen. Den besparing som åstadkoms var närmast symbolisk, men politiskt var den avgörande. På så sätt fick Socialdemokraterna med sig Centerpartiet. Detta gjorde i nästa skede att de för både statsfinanser och tillväxt så förödande höga räntorna, började sjunka. Sverige hade funnit en väg ur 90-talskrisen.

Men sänkningen var inget sossarna ville. I valrörelsen hade man tvärtom lovat att höja a-kassan. Jag minns en man som ringde och grät efteråt. Han hade lovat sina unga kamrater i byggsvängen att sossarna var garanten för att något sådant inte skulle kunna ske. Men verkligheten kom emellan. Ingen ansvarstagande politiker kommer undan. När taket i a-kassan nyligen höjts rejält kan vi konstatera att det är när sossarna kan göra som de egentligen önskar som vårt sociala skyddsnät håller måttet.

Det regeringen nyss gjorde i flyktingmottagandet, är ett annat exempel på att det inte alltid går som man vill. När två partier som värnar asylrätten och vill ha ett generöst flyktingmottagande, under trycket av en enorm flyktingström tvingas lägga sig på EU:s miniminivå, så gör man det trots att man hade velat göra annorlunda. Under verklighetens tryck måste regeringen agera. Det är något helt annat än att acceptera nyfascistiska SD:s politik. De som påstår det är illvilliga – eller drömmare.

Den senare sorten har det funnits många av i Miljöpartiet. Så det förvånar mig inte att beslutet i regeringen skapat motstånd inom MP. Jag är mer förvånad över att MP i regeringsställning ännu orkar hålla fast. Jag har aldrig varit imponerad av MP. När samarbetet inleddes hösten 2008 var jag riktigt glad över att Vänsterpartiet också tog plats på det tåget. Än mindre imponerad har jag varit de senaste åren. Kappvändarna i MP:s Sundsvallsavdelning imponerar inte på mig. Men så här långt har de gjort det bra i regeringen. Nu är det Vänsterpartiet som på riksplanet går drömmarnas väg.

Att tro att alla regler ska vara oförändrade när det kommer 80000 flyktingar på två månader är att gömma huvudet i sanden. Att tro att så drastiskt ökande flyktingkostnader på kort sikt inte ska påverka biståndet alls, är orealistiskt. Fast jag välkomnar alla de människovänner som talar om vilka konsekvenser det får, om man tar för mycket. Här krävs kompromisser.

Klimatkonferensen i Paris pågår för fullt. En del menar att klimatförändringen gör att Vattenfall ska behålla det tyska kolet så att det bli kvar i backen. Men även borsett från stora uteblivna intäkter för Sverige som skulle bli följden, hur kan någon tro att vi kan agera utan att ta hänsyn till vad Tyskland säger om tyskt kol? Drömmerier.

Andra menar att vi inte kan samverka med den blodbesludlade syriske diktatorn al-Assad. Men om det är vad som krävs för att besegra huvudfienden Daish (IS, Isil, Isis) och få fred, bör det priset gå före drömmar. Möjligen när svensk-italienske FN-medlaren Staffan de MIstura en orealistisk dröm, när han menar att fria val sen får avgöra al-Assads öde. Men om fred då uppnåtts, är det värt priset även om den förhoppningen slår fel. Politik måste bygga på verklighet även om den inte sällan måste formuleras som drömmar.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons