Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnkroppar som flyter iland

/

Annons

Jag bor för tillfället i en sjöbod 3,5 mil utanför Sundsvall. För ett tag sen åkte jag in till närmaste mataffär och i kassan möttes jag av en löpsedel som kanske många av er sett. En stor strand pryder omslaget och en barnkropp ligger med ansiktet ner i vattnet. Texten: ”Europa räddade inte Aylan, 3” gör verklighet av mina farhågor; barnet på bilden lever inte längre. Min kropp blir till ett enda stort illamående. Tårarna hopar sig innanför min näsrot och jag inser att jag just nu varken kommer kunna få fram mitt kort eller trycka in en kod. Jag tar min korg, går därifrån och inne bland deodoranterna brister det. Tårarna fullkomligen forsar nedför mina kinder.

På motorcykeln på väg ut till fiskeläget igen kommer jag på mig själv med att desperat försöka hitta någon slags mening med det som mötte mig inne på mataffären. Jag skäms för att jag ens tänker så för det är klart att det inte kan finnas någon mening med att ett barn dött under vidriga omständigheter, på flykt från en vardag förmodligen kantad av lika vidriga saker. Det är klart att det inte finns någon mening med krig och det är klart att det inte finns någon mening med att det under åkturen från mataffären ut till den lilla trygga hamnen igen, förmodligen flyter fler barnkroppar iland längs Europas stränder, och andra stränder också för den delen.

Illamåendet kommer tillbaka och hjälmen immar igen av kondensen från mina tårar.

När mening inte går att finna börjar jag hoppas istället. Jag hoppas att fler reagerade som jag gjorde den där dagen. Jag hoppas att fler gömde sig bland deodoranter och kände illamåendet och tårarna. Jag hoppas att fler inser hur lyckligt lottade vi är som råkade hamna så långt ifrån svält, naturkatastrofer och krig det nästan går att komma på den här planeten just nu. Jag vill också våga tro att allt det här gör att människor som hittills sett världen i ett ”vi” och ”de” genast slutar. Jag hoppas att vi raderar ordet ”de” i våra språk. Treåringen på stranden kunde ha varit jag. Treåringen på stranden kunde ha varit du. Min brorsdotter, din son eller vem som helst av ”oss”. Det är nog kanske precis där vi måste inse det viktigaste av allt:

Det finns inget de. Det finns bara ett stort vi.

Om vi låter den övertygelsen genomsyra allt vi är och allt vi gör tror jag att den här världen ganska snart skulle kunna bli betydligt bättre för oss alla. Men det går nog kanske bara om vi från och med nu aldrig mer använder ordet ”de”.

Kattis Sundman

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons