Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De bortglömdas berättelse

Annons

"Vad gör ni? Släpp mig!" ropar damen högt. "Varför sliter ni i mina kläder? Låt bli!" Tjugo minuters besök, påklädning, frukost, matning. Damen stretar emot, förstår inte, vill inte. Hennes kropp är lång och kraftig, hon är stel.

"Vi ska hjälpa dig med kläderna, snälla, försök att slappna av." Farbrorn en trappa upp har Parkinson och måste få medicinen precis i tid. Skynda. Måste skynda. Springer upp för trapporna. Ringer på dörrklockan, skyndar in och ger medicinen. Snälla farbror, prata inte så mycket, måste gå nu. Han sväljer medicinen och jag skyndar ut. Ned för trapporna. Damen väntar.

Tre personal är sjuka och vi har inte fått in någon vikarie. Jag ligger en timme efter. Fötterna värker och jag lyfter handen mot axeln för att massera den onda muskeln. Andas. Tittar på schemat för att se vad jag kan ändra. Damen på trean har aktivitet i dag men chefen har sagt att i krissituationer är det aktivitetstiden som stryks. Hon har en timmes aktivitet i veckan och förra gången ströks den. Om jag är effektiv hinner jag göra mycket på en timme, minst fyra besök. Ja, aktiviteten måste strykas om jag ska hinna.

"Behövs det en lag för att äldre ska få komma ut i friska luften?" säger Kristina Hedberg i Svt:s program Debatt. På bordet bredvid henne står en bild med fyra olika motiv, en hund, en häst, en fånge och en äldre person. Alla har enligt svensk lag rätt att varje dag få komma ut i friska luften. Alla, utom den äldre. Självklart ska äldre få komma ut säger socialchefen på tv. Självklart. Min vän har säkert inte varit ute på fem-sex år, konstaterar damen i samma studio.

Människan mår bättre av att röra på sig, andas ren luft och känna solen i ansiktet, det vet vi i dag. Forskning visar att till och med utbrottet av demens kan förskjutas om personen får fysisk och psykisk stimulans. Människan behöver aktivitet. Men i dag finns det inte tillräckligt med resurser. Det finns inga pengar.

Jag går snabbt genom korridoren. Möter en dam som står i dörröppningen till lägenheten. Hon tittar på mig med en längtan i ögonen.

"Det är så fint väder i dag, jag vill gärna gå ut. Kan du hjälpa mig?" Jag ser in i damens vädjande ögon. Ögon som en gång var klart blå, nu är de grådassiga. Ögon som talar om ett helt liv. Ögon som berättar för mig att hon känner sig instängd och saknar sitt riktiga hem. Ja, det är inte många som kallar detta för hem. Många känner sig instängda. Inlåsta. Bortglömda.

I mitt hjärta bär jag på många berättelser. Berättelser som äldre människor har delat med mig. Om hur de känner sig förbisedda, att de bara är till besvär och att de inte längre får bestämma över sina egna liv. Ska det vara så? En dag är det jag som sitter där. Ensam och utsatt. Bortglömd. Inlåst. Jag vill inte ha det så.

Johanna Holmberg

Vårdbiträde, journalist och blivande arbetsterapeut.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons