Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett år sedan terrordådet – än har inte alla sår läkt efter att lastbilen svischade förbi

Annons
Signaturen J.D minns tillbaka på den där dagen på Drottninggatan för ett år sedan då en förbisvischande lastbil skulle förändra synen på livet. Bild: Privat / TT

Det är ett år sedan mina systrar hindrade varandra i dörren när lastbilen svischade förbi. Min mamma, mina mostrar och deras vänner klarade sig också fysiskt oskadda. Även min egen utsida var hel när jag chockad och lättad åkte hem dagen efter. Men min insida var i smådelar.

Dessa delar har jag sedan sakta, sakta börjat foga ihop. Ibland har limmet varit för svagt och dragit med sig sådant som jag trodde satt på plats. Någon gång har jag till och med fått börja om från början. Jag tränar på att vara människa i det här samhället, och försöker acceptera att livet kan ta slut när som helst. Stora livsfrågor som skulle kunna få den allra starkaste att vika sig under tankemassorna som ständigt flödar in.

När känslan av hopplöshet tar överhanden och övertygar om att ens sista stund är kommen.

Ser jag tillbaka på fredagen den 7 april 2017 finns det några sår som fortfarande gör ont att röra vid. Det djupaste är när förbipasserande människor tar fram mobilkameror och riktar dem mot en döende människa. När en verbal dispyt om respekt och rättigheter uppstår mellan okända människor. Där ena parten anser att rätten att få uppleva verkligheten bakom en skärm väger tyngre än respekt för en lidande människas sista tid i livet.

Ett annat är när vi instängda i en butik matas med nyhetsrapporter om skottlossningar och bombhot. När alla tidigare terrordåd runt om i världen flashar förbi i ens inre medan oigenkännliga ljud låter från gatan utanför. När känslan av hopplöshet tar överhanden och övertygar om att ens sista stund är kommen. Att det först efteråt visade sig att rapporterna var osanna. Det är svårt att förstå när jag i min upplevda verklighet gav upp livet.

För Plus-kunder: Årets Kenneth försökte rädda livet på Olof Palme – och var först på Drottninggatan

Drottninggatan har fått fler och tyngre betonglejon som skribenten tycker vittnar om en förändring. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Nu har det alltså gått ett år. 

Drottninggatans ökade antal lejon och nya rektangulära stenar vittnar om en förändring – ett ökat behov av skydd.

Polisen lägger ut en informationsfilm om hur man går tillväga för att på bästa sätt kunna skydda sig vid ett terrorattentat- ett ökat behov av kunskap.

Rättegången bevakas av media som framställer en gärningsman med uppsåt och som inte uppvisar någon synlig ånger medan brottsoffren ofta är synligt berörda. Enligt en artikel från Expressen (6/3 2018) påstår gärningsmannen att han inte såg ansikten på offren han mejade ner under sin 600 meter långa färd på Drottninggatan, han hörde bara dunsarna i förarhytten.

Läs också: Akilov åtalad för terrordådet i Stockholm: "Mitt mål är att han aldrig mer ska röra sig fritt i vårt samhälle"

Jag minns kärleken och öppenheten som okända människor visade varandra i kris.

Jag har olustkänslor när jag går på Drottninggatan, men inte längre ångest och panik. Att vistas i stora folksamlingar, åka tåg (bli instängd) och vara på allmänna platser är fortfarande svårt.

Men hatet får inte vinna.

I dag tänder jag ett ljus för att minnas, tro och hoppas. Ljuset brinner för Ebba, Maïlys, Chris, Lena, Marie och alla andra som blivit drabbade. Jag minns kärleken och öppenheten som okända människor visade varandra i kris. Jag vill tro att världens lidande en dag kommer att minska. Och slutligen hoppas jag att jag aldrig behöver använda mina egna – än så länge inte helt färdigskulpterade – lejon och den ofrivilligt förvärvade livskunskapen.

J.D

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Läs också:

Vart är medmänskligheten på väg?

Låt inte terrorn splittra – vi måste enas om en rättvisare värld

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons