Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Funderingar kring psykvården i Sundsvall

/

Annons

Den 16 december 2014 valde min älskade moster att avsluta sitt liv. I en djup depression och efter upprepade kontakter med psykiatrin i Sundsvall orkade hon inte längre. Trots att hon vid ett flertal tillfällen tydligt uttalat ett självmordshot blev hon efter flera inläggningar på psykiatriska (geriatriska vid platsbrist), ideligen hemskickad i ett mycket dåligt skick. Vi alla som fanns i hennes närhet förvånades och förskräcktes över besluten att så snabbt skicka hem en så depressiv människa med självmordstankar. Hon var dessutom ensamboende. Närmast anhörig tog vid ett tillfälle beslutet att vårda henne hemma på grund av hennes tillstånd. Till sjukdomshistoriken hör att hon tidigare i livet försökt ta sitt liv.

Jag är upprörd och djupt ledsen över det som hänt. Förvånad och arg över besluten som tagits. Vid ett tillfälle var hon redan på väg hem innan anhörig hade underrättats. Vid den sista inläggningen skickades hon hem med motivering att det inte fanns någon självmordsrisk. Kort därefter tog hon sitt liv. Fallet Lex Maria-anmäldes till IVO. Trots anhörigs synpunkter på brister i utredningen togs beslutet att inga fel begåtts.

Frågorna är många. Hur sjuk ska man vara för att få hjälp? Är det inte när man är som svagast som samhället ska stå som starkast? Vore det inte också en självklarhet att erbjuda anhörig psykologhjälp vid en så traumatisk händelse som självmord?

Anna-Karin

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons