Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gott nytt sjukvårdsår?

Annons

En medicinavdelning i början av 2015. Kryssar mig fram mellan sängar i korridoren för att komma fram till ett sjukrum, en sal för tre patienter, där jag hittar en 88-årig anhörig, som kommit in med ambulans från Härnösand för ett par dagar sen.

Bakom ett blått avskärmningsskynke ligger han och blir glad åt att få besök. Dålig hörsel och svag syn gör det svårt för honom att orientera sig och han är liksom så många andra äldre, som hamnar i en främmande och stökig miljö, lite förvirrad. Han vet inte vad som felas honom, känner sig bra, vill förstås hem. Jag hör med en vänlig sköterska, som har hand om honom, att han nog blir kvar någon dag eller ett par till.

Jag passar också på att fråga, hur det är med personaltillgången på avdelningen. Får höra att två sköterskor slutar inom kort. Många nyutexaminerade sköterskor pallar inte för stressen och arbetsbördan, som kräver erfarenhet och rutin för att man ska klara av jobbet. Inte sällan fattas dessutom personal. Med de ofta förekommande överbeläggningarna, svårt sjuka patienter, korta vårdtider – många ut- och inskrivningar, ständiga omflyttningar av patienter, som placeras där det eventuellt finns en ledig plats, även om det är ”fel” avdelning - så blir situationen övermäktig i längden.

De som inte har familj eller annat som binder dem vid Sundsvall slutar, tar jobb på annan ort, inte sällan i Norge. Flera kommuner och landsting är dessutom mer generösa lönemässigt.

Vad görs från ansvarigt håll för att förbättra vårdsituationen? I höstas rapporterades i media om, att det numera även förekommer stafettsköterskor på länets sjukhus.

När det gäller Sundsvall, så är antalet vårdplatser historiskt lågt – ändå krävs det stafettsköterskor!? Då må man inse, att läget är allvarligt.

Tydligen delar inte ansvariga politiker den uppfattningen, för ”Det får man ta med en nypa salt”, uttalade Elisabet Strömqvist (S), landstingsstyrelsens nya ordförande den 7 december. Där kliver hon i samma uttrampade spår som sin företrädare, Jacomina Berteema (M), som inte heller oroades av sköterskekrisen i början av 2014.

5,7 miljoner kronor för de första tio månaderna förra året, för inhyrda sköterskor, för att klara vården med ett anorektiskt antal vårdplatser – är inte det ett allvarligt problem? När sköterskor inte anser sig orka jobba kvar i vårt landsting, för många drabbas av såväl fysisk som psykisk stress? För lång veckoarbetstid om man går treskift, för lite tid för vila och återhämtning och stor personalomsättning.

Har den nya politiska ledningen någon strategi för att komma tillrätta med detta? Och då menar jag konkreta förslag – inte till intet förpliktigande allmänna utfästelser. Hur vore det att låta undersöka hur många sköterskor från vårt område, som arbetar i Norge? Kolla upp var ny- utexaminerade sköterskor under senare år har tagit vägen och utarbeta en plan för att få dem tillbaka hit, genom att tillgodose fungerande handledning under längre tid och bra lön. För att på sikt komma tillrätta med bristen på specialistsköterskor så bör vårt landsting, som flera andra, ta beslut om att införa AST (Akademisk specialisttjänstgöring, det vill säga betald specialutbildning, praktik varvat med teori).

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har i åratal mumlat om, att man borde göra något åt bemanningseländet, stafettandet, som utarmar vården – men inget händer!

Min anhöriga patient lovordade personalen på avdelningen. Alla var vänliga och tillmötesgående – men ”Oj! Vad de har mycket att göra. Hur orkar dom?”

En fråga som kanske politiker och tjänstemän bör ta allvarligt på.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons