Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur hon än försökte var hon annorlunda – det gick bara inte att förklara med ord

Annons
Ingela Nordström Mukka berättar om en flicka som bara ville vara som alla andra. Bild: Fredrik Sandberg/TT

"Men att du alltid ska spilla!" Orden träffade som pilar och en känsla av skam spred sig återigen som en trång och stickig kofta kring hennes kropp. Det var ju inte meningen att muggen med dricka skulle falla omkull, och nu rann den gula drycken ut över bordet, mot kanten och fortsatte sedan att droppa ner på golvet vid hennes fötter tills det bildades en gul liten sjö av kolsyrad dryck.

Hon kunde inte klara saker riktigt bra, hur hon än försökte.

Hon hörde på hans röst att han var irriterad och hon ville inte titta upp mot honom. "Nästa gång får du inte följa med när du inte kan äta utan att spilla", sa han och gick sedan för att hämta papper för att kunna torka upp den gula sjön på golvet. Runt omkring henne satt andra vuxna och barn men ingen annan hade visst spillt ut sin dricka. Hon vågade knappt lyfta upp huvudet för att se sig omkring, men hon märkte att det var flera som tittade mot bordet där dom satt.

För det var ju så, det förstod hon. Hon kunde inte klara saker riktigt bra, hur hon än försökte.

Hon pratade för mycket i skolan, hon kunde inte sitta stilla och lyssna eller så spillde hon ut saker fast det inte var meningen, precis som nu.

Det var ju inte så för alla de andra, de spillde inte, pratade inte när de skulle vara tysta och de kunde sitta stilla och lyssna en lång stund utan att det kröp i kroppen av oro och en längtan av att få gå ut, hoppa eller bara sjunga den melodislinga som dök upp i hennes huvud.

För henne kändes det annorlunda, varför kunde inte hon klara det de kunde och varför hade hon ännu en gång spillt ut något fast det inte varit meningen? I hennes korta liv hade orden från välmenande men oförstående vuxna snart helt och hållet införlivats i hennes person och alla var de negationer – "Att du alltid ska!", "Varför kan du inte!", "Måste du alltid!", "Men varför gör du så här?", "Kan du inte bara!" och "Varför lyssnar du inte?"

Det hon inte visste var att många år senare skulle en lärare visa henne en dikt som hon sedan skulle spara under resten av sitt liv.

För hon försökte allt hon kunde, men ännu fanns inte möjligheten för henne att med ord förklara allt som kändes annorlunda, allt som kändes svårt och allt som inte alls var meningen att det skulle hända. För hon ville ju lyckas. Ville bara höra om det bra hon gjorde, allt hon försökte och trodde var bra. Hon ville bara höra hur bra hon var, för att hon var den hon var, eller att sången hon sjungit rakt ut i klassrummet var vacker.

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Det hon inte visste var att många år senare skulle en lärare visa henne en dikt som hon sedan skulle spara under resten av sitt liv. Det var en dikt som handlade om ord. Om ord som vi fäster oss vid och om hur orden, kanske allra mest när vi är barn kan forma oss mer än vi förstår. Hur ord kan forma ett barn, som precis likt den vackraste av blommor ska slå ut och våga vara precis den hon är.

Ingela Nordström Mukka

Läs också:

Alla skolor borde NPF-anpassas – det skapar trygghet för alla elever

Familjecentral och ökad kunskap ska ge barn med NPF chansen att lyckas i skolan

Hemmasittande barn vill men kan inte gå till skolan

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons