Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag önskar ingen ett sådant här förhållande

/

Annons

Mitt hjärta dunkar snabbare ju fler bokstäver jag skriver, en outhärdlig smärta sätter sig i bröstet. Andningen blir tyngre och jag får en klump i magen.

Jag har under hela mitt liv hittat vägen till fel människor. Som jag låtit köra över mig. Jag har varit "för snäll". Tills jag under högstadiet träffade mina vänner för livet. Jag började må bättre och fick äntligen styra över mig själv. Jag visste dock inte då att jag snart skulle gå in i ett förhållande som skulle bli min värsta upplevelse. När skolan slutade och jag inte såg mina vänner varje dag träffade jag en person som fick mig att bli nervös så fort vi sågs, det pirrade liksom i magen. Personen var så fin, ödmjuk och tyckte verkligen om mig.

Men det gick snabbt över i kontrollbehov, svartsjuka och manipulering och det har sedan dess gått upp och ner i kontakten med mina vänner. Det sägs att man lär sig vilka ens bästa vänner är och det har jag gjort. För även om jag inte har samma kontakt med dessa fina människor jag hade glädjen av att lära känna så finns de där för mig vad det än är. Har jag något jag vill prata om skulle jag inte tveka att gå till någon av dem. Det betyder så mycket för mig att de har stått ut med mig hela tiden.

Jag har inte berättat hela historien. Inte på ett sätt så att någon kan förstå eller föreställa sig. Jag har inte tillåtit mig själv att tänka på personen men jag har insett att jag blivit behandlad både fysiskt och psykiskt illa. Mestadels psykiskt.

Jag har blivit manipulerad, kontrollerad, styrts som en jävla marionettdocka. Jag förstår i dag inte hur jag kunde tillåta det. Jag stängde in mig, stängde ut vänner och familj. Jag låtsades som att allt var okej. Jag drog till med ett leende och sa att allt var bra, kom med ursäkt efter ursäkt. I skolan kollade jag ner i golvet och gick snabbt förbi när jag såg en kille komma emot mig.

Jag låtsades inte höra eller svarade kort på tilltal och till slut hade jag inga killkompisar alls och knappt några tjejkompisar heller för den delen. Jag trodde på orden jag fick höra. Det fanns inget annat än den här personen i min värld. Jag inser att jag några gånger ropade på hjälp fast ingen hörde, men hur kunde någon höra när budskapet var dolt?

Jag fick inte fira min födelsedag med mina kompisar, jag fick inte vara med på studentkortet, jag fick inte ha någon fritid. Jag vet att jag mot slutet hatade att åka dit och det var så skönt att åka hem eller höra att personen inte kunde träffas någon dag. När jag var på semester med min familj kunde jag inte slappna av och ha kul. Jag grät genom nätterna för jag och personen bara bråkade genom telefonen hela tiden.

Sms. Jag kunde inte se. Jag kunde inte förstå. Hur skulle jag komma ut ur det här? Jag gjorde det en gång och jag önskar jag hållit fast vid det. Minns att jag hade så kul tiden jag var fri. Men överdos efter överdos gjorde mig orolig och han var så snäll mot mig och jag föll på något sätt tillbaka. Ändå hade jag vänner som försökte få mig att fatta.

Nu kan jag förstå. Vad höll jag på med? Det blev likadant på en gång. Men jag såg ändå bara det bästa, han var underbar, han gjorde inget fel. Även fast jag fick små bevis på att det var riktigt åt helvete ibland. Hans temperament. Han kunde slå hål i väggar. Om personens föräldrar sa något blev det bara värre. Lilla jag blev ännu mindre.

Hittade knark på rummet. Ringer det inte ännu en varningsklocka? Men det var ju inte hans. Såklart. Hot efter hot gjorde att jag inte kunde lämna personen, jag ville absolut inte riskera mina vänners eller min familjs hälsa. Det fick ett slut som ingen alls var beredd på men jag förstår inte vart jag skulle vara i dag om det inte hänt.

Jag blev fri men jag var riktigt skadad. Jag har ofta funderat på vart min skygghet kommer ifrån och jag vet att jag inte alltid varit så skygg även om jag varit lite försynt så var det ju extremt efter allt som hänt, som jag tror ligger bakom en stor del. Jag försöker jobba på att få bort det men jag är inte där än. Fick dock höra av en vän att jag pratar mycket mer nu än vad jag gjorde förr så jag känner att jag är en bra bit på väg.

Jag har heller inte riktigt låtit mig själv tänka på detta för jag anser att personen inte är värd en sekund. Men tyvärr så har personen förstört en del av mitt liv och det måste jag erkänna för att kunna gå vidare. Jag vet inte alls hur jag tänkte då, men i dag ser jag direkt vad som ska undvikas och jag vill bara skrika till andra jag hör är med om liknande. Det finns ingen annan än du själv som ska bestämma vad du vill, ska eller kan göra.

Jag önskar ingen ett sådant här förhållande. Fråga dig själv om det finns två viljor eller är det en som styr hela tiden? Och att se Fifty shades of Grey gör mig riktigt förbannad. Förstår inte dem som tycker att filmen är bra.

Ta ingen skit

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons