Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lunkentuss hör inte hemma på biblioteket

/
  • Att placera Lunkentuss i Kulturmagasinet är en horribel idé, skriver Jan

Annons

Inledningsvis vill jag understryka att jag är seglare, kulturarbetare och väldigt intresserad av lokalhistoria. Mitt intresse för marinhistoria är stort och jag missar inte ett nautiskt museum när jag ser det. Trots att jag själv seglar plastbåt så hyser jag en stor, passionerad kärlek till gamla klassiska fritidsbåtar.

Som anställd på Sundsvalls stadsbibliotek blev jag dock mäkta förvånad när vi på en personalträff fick höra att det finns planer på att ställa upp Lunkentuss i bibliotekets gatuplan.

Vilken horribel ide!

Allmänintresset torde ligga nära noll förutom hos en mycket begränsad skara människor.

Vi snackar om en båt. En, i och för sig fin, gammal koster. Inget annat.

Jag vill inte på något sätt förringa prestationen Lunkentuss två besättningsmän utförde när de från noll och ingenting lyckades ta sig jorden runt med sin egenhändigt renoverade båt.

Dock vidhåller jag med en dåres envishet att det inte är en unik bedrift, Joshua Slocum gjorde detsamma redan 1895–98, ensam dessutom. Jordenruntseglingar är något som då och då företas av diverse entusiaster, äventyrare och nuförtiden en och annan barnfamilj. I våras träffade jag Nils-Göran Bennich Björkman som rundade klotet i sin egenhändigt ihopsnickrade segelkanot efter att han passerat sjuttiårsdagen. Sven Yrvind har praktiskt taget utvecklat jordenruntsegling till en vana. Oaktat hur stor den personliga upplevelsen för herrarna på Lunkentuss var så stannar det där. Allmänintresset är och förblir försvinnande nära noll.

I diskussionerna kring Lunkentuss försöker man också ge sken av att båten skulle utgöra någon form av lokalt kulturarv.

På vilket sätt?

Det är ju inte direkt så att det var startskottet till någon folkrörelse i Sundsvall. Att vi är kända för vår böjelse att segla jorden runt sedan dess.

Marinhistoriskt intresse då?

Knappast. Lunkentuss är en klassisk träbåt bland andra med undantaget att hon inte flyter.

Det formligen kryllar av kulturskatter som seglar omkring i våra kuster. Välvårdade gamla klenoder som bär klassiska konstruktörers signum. Arvid Laurin, Harry Becker, Jac Iversen och naturligtvis stormästaren bland kosterbåtar Colin Archer vars ritningar fortfarande används för att bygga trygga, vackra kostrar.

Om ett antal entusiaster finner ett nöje i att piffa till en gammal båt så är det alltid trevligt men steget därifrån till att utgöra någon form av lokal- eller marinhistorisk kulturskatt är milsvitt.

Lunkentuss har heller ingen som helst anknytning till bibliotekets verksamhet och hotar förstöra den öppna och vackra miljön i lokalen. Hur vacker är en båt att se underifrån förresten? Personalen vill inte ha in den i huset och allmänheten är ganska ointresserad.

Visst har Lunkentuss sin charm och har seglat längre sträcka än de flesta små segelkostrar men hon är och förblir en privat angelägenhet för de få som har någon emotionell koppling till henne.

Jan "Janken" Åkerström

Biblioteksanställd, frilansande kulturarbetare och skeppare på IF-båten Tussilago.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons