Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Målet måste vara att hela Sverige ska leva

Annons

Jag instämmer till fullo med de synpunkter som nio kommunalråd uttryckte för ett par månader sedan under DN Debatt. De satte fingret på en viktig fråga, som politiker i retoriken framför som väsentlig för Sverige att hantera, men där handlingar lyser med sin frånvaro. Den våg av centralisering som pågår bland statliga bolag och myndigheter går stick i stäv med ambitionerna att utveckla den del av Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Det tycks som om statliga bolag och myndigheter är offer för organisationstrender genererade av konsultbranschen, vars levebröd är just förändringsarbete. Att politiker stillatigande accepterar att statliga bolags- och verksledningar faller till föga för dessa trender, kan inte uttryckas på annat sätt än att det är ett gigantiskt svek som de gör sig skyldiga till. Att det privata näringslivet (bland annat SCA och Sandvik) sviker genom att flytta ledningsfunktionen från orter där verksamheten bedrivs är kanske inte att förvåna, då samhällsansvaret i deras fall är begränsat Men att staten inte känner större ansvar för lokaliseringspolitiska ambitioner är anmärkningsvärt.

Skatteverket har råkat komma i skottgluggen senast, men samma fenomen kännetecknar andra myndigheter. Ofta motiveras förändringar med att de ger bättre effektivitet och flexibilitet i utförandet av sitt uppdrag, men utifrån bristfälliga argument om centraliseringens fördelar, och definitivt utan en genomarbetad samhällskalkyl, vågar jag påstå. Åtgärdernas samhällsekonomiska effekter beaktas sällan eller aldrig. Det snäva myndighets- eller bolagsperspektivet bäddar för oönskade effekter i storstäderna som till exempel abnorma prisstegringar på bostäder där utbudet av bostäder inte kan matcha efterfrågan, ökade kostnader för kompetensutveckling och lokalkostnader, infrastrukturella och miljömässiga påfrestningar, och på landsbygden bland annat dränering av kompetens och försämrad service.

Det är lätt att avfärda argumentet som används i lokaliseringssammanhang, att verksamheterna måste ligga nära de högre utbildningarna, högskolor och universitet även om det kan vara en fördel. Studerar gör man en period i livet, vilket inte innebär att det behöver bli bostadsorten för all framtid. En utbildad bergsingenjör på KTH förväntar sig knappast ett jobb i Stockholmstrakten eller en bibliotekarieutbildad i Borås räknar knappast med att få jobb i Borås. Åtminstone inte inom kompetensområdet. Arbetskraftens förmåga att röra sig får inte ignoreras. Arbetskraften söker sig sannolikt till de platser där jobben finns. Om jobb finns utanför storstadsregionerna kommer folk att söka sig till de orterna. Så tror jag att de flesta tänker. Centralisering leder till maktkoncentration och åderlåtning av samhället utanför storstadsområdena. Jag törs säga att en spridning av makten skapar både effektivitet, ekonomiskt utbyte och social ro.

Storstäderna skulle inte klara sig utan landsbygden och tvärtom. Att åstadkomma balansen är det stora uppdraget. Nu råder obalansen. Hjärnspöken och förutfattade meningar måste skrämmas på flykten. Politikerna måste leda statliga myndigheter och bolag för att kunna leva upp till ambitionen att hela Sverige ska leva. Under senare tid har Sveriges Television vaknat och uppmärksammat problemet.

Kan vi hoppas på en ändrad syn på landsbygdsfrågan?

Hans Ekendahl

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons