Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mamma och förskollärare: Förskolan är inte en plats för en ettåring

/

Insändarskribenten Sanna Claesson: Jag vet att förskolan inte är en plats för en ettåring.

Annons

TV: Här förklarar Sanna Claesson varför hon skrev insändaren och hur den mottagits.

Efter att jag fött min bebis blev jag och min sambo kallade till socialtjänsten för att fastställa faderskapsbeviset. När det var klart avslutade vår handläggare med att ge oss föräldrar det goda rådet att söka förskola i tid. Vikten av att redan nu, fundera ut vilken förskola vi skulle vilja att vårt barn ska gå på. Min son var två veckor gammal. I dag är min son tre månader och jag kan fortfarande minnas min osäkerhet och hur storögt vi tittat på handläggaren. Tänk om vi tagit hennes råd till hjärtat och på allvar redan då stressats över förskoleplats. Det enda råd som jag skulle behövt höra då är följande: ”Ingen är viktigare för ert barn än ni föräldrar. Det är viktigt att ni är närvarande så mycket som möjligt under de första åren. Att det skapas en trygg anknytning ger starka och trygga barn. Försök även att njuta av nuet så mycket som det går, även om det är lätt att se fram emot nästa utvecklingsfas. Men tro mig, tiden med småbarn går så fort och den tiden får man aldrig tillbaka.”

Jag vet att förskolan inte är en plats för en ettåring. Hur kan jag veta det? Jag är förskollärare och har inskolat barn som precis slutat amma och ännu inte lärt sig att gå. Jag har antecknat tvååringars scheman från 6.30–17.00 varje dag och mött föräldrar som vill korta ner sovtiden till bara 30 minuter. Från morgon till eftermiddag får barnen vara i full barngrupp och uppleva hög ljudnivå, stress och väntan. För när man är ett år är det mycket väntan under en dag på förskolan. Barnet är inte så självgående utan måste ha hjälp med allting, samtidigt med 15 andra barn. Alla ska byta blöja, äta, sova och gå ut samtidigt. Då är det bara att vänta på sin tur tills alla andra är färdiga. Hur mycket tid går åt till att vänta? Hur mycket extratid skulle mitt barn kunnat få om han hade varit hemma med mig? En kärleksfull famn och utan konkurrens från 15 andra ettåringar.

Jag jobbar inom förskolan och vet precis hur dagarna går till. Vad säger att jag inte kan göra samma sak hemma med mitt barn? Den stora hemligheten som jag önskar att alla föräldrar skulle behöva veta är att det inte är så svårt. Det är tvärtom väldigt enkelt och mycket bättre. Tänk dig en utflykt till skogen där du kan ta rygg på din tvååring och uppmärksamma allting som barnet ser och upptäcker. Du kan benämna, förklara och tillsammans med barnet utforska mer. På förskolan gör vi exakt likadant, men det är svårt att hinna ge denna tid till varje barn i dagens stora barngrupper. Kanske Kalle har hittat en spindel som ingen pedagog hinner uppmärksamma för de måste räkna ihop barngruppen, Lisa undrar varför maskrosor är gula men ingen pedagog hör hennes fråga för alla andra barn pratar och skriker just då. Kanske Olle har tappat sin sko men ingen pedagog hinner se det i tid innan strumpan blivit blöt.

Alla pedagoger försöker att finnas där för barnen och ge dem uppmärksamhet, närhet, kärlek och tid. Dessa pedagoger är förskolans räddning i dag. Men ingenting kan ersätta uppmärksamheten, närheten, kärleken och tiden från föräldrarna. Det är barnens räddning att vi föräldrar inser det och tror på oss själva. Tror på att vi räcker till och att vi är det bästa för våra barn.

Jag vägrar tänka på förskolan när min son är tre månader. Den enda gången min son har tider att passa är när skolplikten börjar. Innan dess vill jag och min sambo vara med vårt barn så mycket som möjligt, även när dagen kommer då han börjar i förskola.

För de föräldrar som måste börja jobba tidigt och ha barnen långa dagar på förskolan så har jag förståelse, men för deras barns skull måste det hända något med barngrupperna. Jag anser att det borde vara 12 barn på småbarnsavdelningar och 15 barn på tre–femårs-avdelningarna. Den svenska förskolan är bra och vi ska vara stolta över den, men den kan bli bättre.

Det jag önskar är att politiker börjar värdesätta småbarnsåren och inse att en trygg barndom skapar trygga vuxna. Påverka så att ingen förälder ska känna någon press till att komma tillbaka till arbetslivet så fort som möjligt, annars med risk att förlora sitt jobb. Minska barngrupperna i förskolan, öka personalstyrkan, ge extra resurser till de barn som behöver och höja lönerna till personalen. Jag vill att politikerna ska jobba för att Olle inte ska behöva få sin strumpa blöt i onödan, Lisa ska få sin fråga hörd och Kalle kan få visa sin spindel för en närvarande pedagog som har tid att berätta mera. Jag vill att politikerna ska jobba för alla pedagoger som kämpar varje dag för att räcka till i barngrupperna och fortfarande ha energi att räcka till efter jobbet med sin egen familj och vardag. Jag vill att politikerna ska jobba för oss nyblivna föräldrar och stärka oss i att våga ta ansvar för våra barn och känna att vi har möjlighet att ge dem all tid i världen. Förskolan är bra, men inte bäst. Det är vi föräldrar.

Läs också denna insändare av mamman Åsa Dalberg, som vill ta ansvar för barnens första viktiga år. "Kan det vara så att de mörka siffror vi läser om när det gäller barns ohälsa har kopplingar till deras första tre år i livet?", skriver hon.

Sanna Claesson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons