Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min syster blir misshandlad av sin pojkvän

/

Annons

En kväll då jag lagt mig kom ett samtal med inledningsorden: "Hej! Jag är kompis med din syster och det har hänt henne nått. Hon blir misshandlad av sin pojkvän."

Det visar sig att hennes sambo kontinuerligt pucklar på henne och att det pågått i ett halvårs tid.

Läs också: Lotta misshandlades till döds – nu misstänks mannen för ytterligare en kvinnomisshandelotta

Sparkar, knuffar, slag, strypgrepp, bitmärken, blåmärken, blåöga och en helt genomskinlig lillasyster... För det var så hon kom hem från deras gemensamma lägenhet i Uppsala: genomskinlig, med ett blåöga och sambons hela tandrad inristad i en blålila nyans i underarmen.

Denna företeelse är inte på något sätt unik. Varje dag kan man i en svensk tidning läsa om en kvinna som blivit misshandlad av en man. Frågan är varför. Hur kan detta ske?

Hur kan vi kvinnor låta detta ske? Hur kan samhället låta detta ske?

Hur kan män i sin vildaste fantasi tro att de har rätten att höja sin hand mot någon, ofta en närstående kvinna?

"Han slår mig oftast på ställen där det inte syns." Men det var ju generöst och omtänksamt av honom, verkligen!

Jag börjar fundera hur många kvinnor det finns därute som går omkring med märken efter slag på sin kropp som de försöker dölja, för att vara lojala mot sina män. Männen som åsamkat skadorna.

"Han sa att det aldrig skulle hända igen." Men det hände igen. Igen och igen. Det hände så många gånger att det vart en del av vardagen. Undrar hur många kvinnor som har en sådan vardag?

"Han sa att han skulle ta livet av sig om jag lämnade honom." Förövaren anser att han är offret, vilken självinsikt.

"Jag vill inte polisanmäla, jag orkar inte. Dessutom tjänar det ingenting till."

Att orka betyder i detta fall inte brist på engagemang, utan på att personen som blivit utsatt har fått hela självkänslan och självförtroendet knäckt och är helt psykiskt kaputt och glad att överhuvudtaget komma upp ur sängen på morgonen.

Läs också: Straffet sänks för man som misshandlade gravid hustru

Att det känns som att det inte tjänar något till att anmäla är skrämmande, men föga förvånande: att polisen skulle gå vidare med anmälan och verkligen anstränga sig för att få förövaren dömd, är troligtvis inte stor. Långa handläggningstider, för lite personal, vi har hört det förut ...

Hur stort är mörkertalet gällande förövare som går fria för att de knäckt sina offer fullständigt på både livskraft och en uppfattning om sitt eget värde?

Nu står jag här med en tillknycklad, trasig lillasyster medan förövaren går fri och ljugande skanderar att flickvännen drog eftersom att han minsann varit otrogen. Man kan ju för övrigt fundera hur lång tid det dröjer innan någon annans lillasyster eller dotter hamnar i denne ostraffade mans armar.

Jag står här med ett kvinnoförtryck som pågår varje dag i det tysta.

Jag står här med ett samhälle där något är allvarligt fel.

Jag står här med vetskapen om att i morgon är det någon annan som nås av det där samtalet, kanske är det du?

Imbo

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons