Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om minkar vore människor

/

Annons

Det hårda golvet trycker mot min ­mage, när jag l­igger ner och med blicken följer min kamrat. Runt, runt, runt vandrar han längs väggarna på det lilla utrymmet som vi delar. ­Jag själv har fått skav av att bara ligga ner. Ändå gör jag inget annat.

Jag har blivit helt apatisk och orkar inte längre bry mig om bollen som ligger i mitten av ­rummet.

I början, precis när de tog oss från mamma och satte oss här, försökte jag fördriva tiden med att leka med ­bollen. Men till slut hade jag kastat den mot precis varje ställe i rummet, jag och min kompis hade lekt alla lekar vi kunde komma på och han började fördriva tiden med att vandra runt.

Detta redan innan våren ens hunnit bli riktig sommar. Jag hade fortfarande inte riktigt tappat hoppet. Jag ville tro att allt skulle ta slut, att vi skulle få komma ut, få känna gräset emot våra fötter och den friska luften i våra lungor när vi skulle få springa längs strandkanten innan ett svalkande dopp. Men det blev aldrig så och i stället fick vi möta den riktiga värmen sittandes i våra rum, luften blev kvav och min kropp slutade orka. Sedan dess har jag tillbringat dag ut och dag in liggandes på mage, stirrandes på min kompis, känt hur sommar blivit höst, som nu nästan blivit vinter.

Jag vet att vi inte är ­ensamma här, jag kan se rader av andra i samma ­situation. Jag hör vissa av dem, hur de vandrar runt precis som här i mitt rum. Annars är det ganska tyst, när det inte vankas mat. Dagens enda höjdpunkt, när torftigt tillagad mat kastas in i rummet. Samma sak varje dag.

Plötsligt hör jag ett ljud i korridoren utanför. Jag ­tittar mot dörren, kan det vara maten som är på väg redan? Jag börjar ana oråd, jag hör inte maten slå mot golvet, bara samma typ av rullande ljud som matvagn­en har. Sen hör jag det, skrik från mina grannar som sedan plötsligt tystnar. Dörren till vårt rum öppnas, min kompis stelnar till när två stora män sträcker in armarna och drar ut oss i korridoren. Där ute förstår vi varför våra grannar skrek, de ligger allihop ­döda eller livlösa i den vagn som männen dragit fram. Det är det sista jag hinner se innan även jag slängs ner i vagnen och locket sluts. Jag försöker förtvivlat att få luft, sakta men säkert försvinner allt syre och mina lungor ­börjar skrika av koldioxiden jag tvingas andas in. Sen blir allt svart.

Hade detta varit en historia som handlade om människor skulle rubrikerna skrika kolsvarta mot oss under en lång tid efter.

Men det handlar inte om människor, det handlar om en annan kännande varelse som aldrig får rätten till sitt eget liv. I november slaktas en miljon minkar i Sverige.

Blott nio månader gamla slängs de ner i en behållare med koldioxid för att kvävas ihjäl. Deras kroppar flås och pälsen går på export.

Hur mycket lidande är ett klädesplagg värt?

Sofia Kamlund

Djurens Rätt

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons