Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Orimliga förhållanden på Sundsvalls sjukhus

/

Annons

Direkt från golvet: Här står jag mitt i allt kaos. Bårvagnar, korridorpatienter, ekg-apparater och personal som springer som att elden vore lös.

Transport har för mycket att göra i dag så vi har fått gått med patienterna till de flesta undersökningarna själva. Vi har egentligen inte tid, men vi får göra det ändå.

Sjuksköterskorna hinner knappt dokumentera för att de har så mycket att göra.

Undersköterskorna springer på larm och försöker arbeta sig igenom dagen.

Det är tungt och många patienter. Alla behöver hjälp på något sätt och vi kan bara vara på ett ställe åt gången. Risken för misstag ökar för varje gång det blir överbeläggningar och vi är underbemannade.

En patient som ligger i korridoren stannar mig. Hon frågar med gråten i halsen om hon kan få komma in på ett rum snart. Mitt svar blir att vi jobbar på det och att det blir så fort som möjligt.

Jag tröstar henne och erbjuder henne något att dricka.

Strax därefter kommer två patienter upp från akuten. Även dessa hamnar i korridoren.

En av patienterna behöver hjälp att ta sig ifrån båren till sängen. På grund av platsbristen i korridoren får jag och en kollega klättra mellan sängarna för att kunna hjälpa patienten.

Tack vare bra samarbete gick detta bra, denna gång. Frågan är, hur går det nästa gång?

Vart drar man gränsen på hur mycket man ska riskera att utsätta sig själv för och patientens säkerhet.

Vid ett skarpt läge eller vid brand kommer man inte komma fram i korridoren. Det ser ju likadant ut överallt.

Orden etik och moral har tydligen slutat existera.

När man vårdar patienterna som vi gör i sköljar, korridorer och behandlingsrum så får vi inte glömma att det är människor och de har ett värde.

Patientsäkerheten har också minskat. De har inte tillgång till larm i behandlingsrummen, personalen hinner inte med, det tar tid att svara på ringningarna etcetera.

Sjuksköterskorna slutar den ena efter den andra.

Det är otroligt att undersköterskorna stannar kvar i denna arbetsmiljö. Fast det är nog bara en tidsfråga.

Vi arbetar tills vi går på knäna. Då arbetar vi lite till, vi arbetar dubbelpass för att täcka upp för att det inte finns någon personal. Vem tackar oss? Sedan när vi blir sjukskrivna förlorar vi pengar på vår redan alldeles för dåliga lön.

Så till er politiker som sitter på er välbetalda fikarast och läser detta; ta och fundera på vad detta innebär i längden.

Undersköterska, Landstinget Västernorrland

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons