Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oro inför framtiden – hur fördelas pengarna i kommunen?

Annons

Nej, jag kan inte påstå att jag uttryckte samma glädje som socialnämndens ordförande Malin Larsson, när jag läste i ST om de sparade miljonerna på äldrevården. Tvärtom blev jag närmast arg och ledsen. 

En fråga till politikerna: Hur går det till när man bestämmer hur våra skatter ska fördelas mellan de olika förvaltningarna? Hur mycket respektive område får av vår gemensamma kassa? Exempelvis hur fördelas det mellan skolan, äldrevården, kulturen och vägar? Till vissa sektorer verkar det ju finnas pengar. Torget är väl i det närmaste uttjatat nu, men jag undrar ändå: Vem var det som kläckte den briljanta idén, att det skulle byggas om – för 43 miljoner?

Jag har gått omkring på torget och sett att vissa plattor i ytterområdena är spruckna och skulle behöva bytas ut. Men snälla, förstör inte vår fina stenstad, den duger att visa upp som den är. Möjligen skulle lite av torgpengarna behövas till att rusta upp en del gatustumpar, som Neptunigatan, där jag går varje dag och som är i ett bedrövligt skick. Lika dant är det på Södermalmsgatan mellan korsningen Fredsgatan och Parkgatan. De är bara ett par exempel, jag kan visa på flera.

■■ Här hittar du fler insändare och debattartiklar.

Visst kan man glädja sig åt att de så kallade "spontanidrottsplatserna" nu ska bli flera. Jag gratulerar de som tänker nyttja dessa platser. Själv har jag aldrig varit någon idrottare, men under mina promenader genom Fagerdal och Grevebäcksparken gläder jag mig åt de soffor som finns där och bjuder på en stunds vila för en gammal tant. 

Läs också: Vilka uppoffringar förväntas man göra för sitt jobb?

En dag, förhoppningsvis långt in i framtiden, kanske idrottsutövarna måste söka sig till ett äldreboende (om det fortfarande finns några). Finns det då någon personal kvar?

Min make har Alzheimers sjukdom och behöver mycket vård. Han bor på ett äldreboende där jag ofta hälsar på. Vissa dagar är där en lugn och behaglig stämning. De flesta boende verkar nöjda och sitter i sin rullstol och sover. Någon vandrar omkring i korridoren. Personalen kan passa på att sköta tvätten, rulla upp håret på en dam, sitta och trösta någon som är ledsen, förbereda maten eller städa en lägenhet. 

En annan dag är det fullständig kaos. En kvinna ropar inifrån sin lägenhet, dit dörren är öppen: "Hallå, hallå, hallå" … Ringklockan ringer från en annan boende, som behöver hjälp att gå på toaletten. En kvinna gråter hejdlöst och kräver att få åka hem. En annan är arg och upprörd över något, hon vet nog inte själv varför. Jag har varit där sådana dagar. Då stannar jag inte länge utan försvinner med ett gnagande samvete.

Jag har själv sagt att den dag jag inte klarar mig själv, vill jag komma till detta äldreboende och den fantastiska personal som finns där. Jag trivs där och jag vet att min make får den bästa vård han kan få. Men frågan är om det finns någon personal kvar där den dagen? Finns det någon som hinner prata med mig? Får jag komma ut någon vårdag och beundra vitsipporna bakom huset?

I.V. 83

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons