Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reflektioner från en narkossköterska

/

Annons

Under mina snart tio år som narkossköterska i Sollefteå kan jag konstatera att behovet fortfarande finns av ett akutsjukhus i inlandet. I yrket ingår akuta omhändertaganden på akutmottagningen, där luftvägen säkras, andningen främjas och cirkulationen stabiliseras. Ibland fortsätter vårt arbete ute på vägen, ofta upp till Umeå i ambulans. Vid dessa akuta transporter säkerställer vi patientens luftväg och understödjer denna livsviktiga funktion, detta kräver narkoskompetens och erfarenhet som vi får av kontinuerlig kliniskt arbete på vår operationsavdelning, Vid ofri, hotande luftväg sövs patienten omgående på akutmottagningen där luftvägen säkerställs och andningen kontrolleras med vår hjälp.

Visst är det kompetent personal på ambulansen, men även om en sjuksköterska har en specialistutbildning inom ambulanssjukvård, så får man inte den utbildning och erfarenhet som krävs vid luftvägshantering, läkemedel och medicinteknisk utrustning som kan bli aktuell när det gäller akut omhändertagande och transport av kritiskt sjuka och skadade patienter.

Om tillståndet är kritiskt och kan åtgärdas på operationsbordet så blir destinationen omgående operationssalen där våra duktiga operationssköterskor och fantastiska undersköterskor redan fått information och börjat ”duka upp”. På vilket sätt kan en ambulans ersätta denna vårdkedja?

Varför ska inte patienten i inlandet med akut stroke kunna få sin blodpropp upplöst så snabbt som möjligt hos oss? Varför ska inte patienten med sepsis få sin livräddande antibiotika intravenöst så snabbt som möjligt? Varför ska inte den svårt skadade patienten i trafikolyckan med inre blödningar kunna få blod hos oss och bli opererad? Varför ska inte barnet som ramlat i slalombacken omgående få hjälp med att reponera sin kraftigt felställda överarm för att förhindra vävnadsdöd? Varför ska inte hjärnblödningen få vinna tid genom ett första akut omhändertagande för att sen transporteras till neurokirurgin i Umeå? Varför ska inte kvinnan med höftfraktur kunna bli opererad inom 24 timmar och därmed gå miste om viktig rehab? Här räddar man både liv, sparar vårddygn och tjänar in pengar landstinget.

För mig och många andra är fortfarande obegripligt hur, man ska kunna klara av Sollefteås flöde av patienter när det redan i dag ofta är stabsläge på grund av platsbrist. Hur ska man klara av operationsköerna och vårdgarantin när Sollefteås operationssalar försvinner och Sundsvall dessutom bygger om? Varför vill man ta bort en verksamhet som fungerar väl och det finns behov av?

Tänk om och gör rätt, ta varandra i handen sjukhus emellan och börja samarbeta. Låt oss hjälpa Sundsvall med patienterna så kanske vi kan minska kostnaden för regionsjukvården, så kanske neurokirurgin kan ta form hos oss i Västernorrland likt den så framgångsrika, livräddande PCI:n har gjort. En lika stor utmaning som landtinget har framför sig är hur förtroendet hos vårdpersonalen, allmänhet ska kunna byggas upp, hur vakanser ska kunna tillsättas av våra egna så att stafettkostnaderna minimeras.

Det råder väl inga tvivel på att ni politiker har fått ett faktaunderlag att ta in, bearbeta och analysera. Hoppas bara att patienten sätts i fokus och att ni utgår från eran vision med prioriterade sakområden, där ni enligt era egna ord på landstingets hemsida främjar en trygg, jämlik och nära vård.

Magnus Asplund

Anestesisjuksköterska operationscentrum, Sollefteå samt timanställd vikarie på ambulansen i Västernorrland

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons