Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samarbete är möjligt utan att prata om sekretessfrågor

/
  • ST den 2 oktober.

Annons

Stor rubrik i ST: Sekretess stoppar kampen mot skolket. Och jag funderar. Efter att ha arbetat inom fyra skolområden och på en skola i 32 år som studierektor och rektor, har inte skolan kommit längre, när det gäller att samarbeta med socialtjänsten? Av egen erfarenhet från mina sista 17 år på Nackstaskolan vet jag att det går att ha ett mycket bra och givande samarbete med socialtjänsten när det behövs för elevernas bästa. Utan att behöva diskutera sekretessfrågorna. På andra skolor där jag arbetat har jag ibland fått höra att det är svårt att få information från soc. Men, varför behöver skolan information tillbaka? När vi anmälde till soc på Nacksta, vilket hände med jämna mellanrum genom åren, utgick vi ifrån att socialtjänsten lyssnade på det vi sa i vår anmälan och att de sedan gjorde en egen utredning där deras åtgärder inte alltid redovisades för skolan.

Jag har mött lärare som ondgjort sig över bristen på återkoppling, men brukade besvara den med frågan: – Om du har ett barn som lever med missbruk i hemmet, eller ett som lever med eget missbruk, eller om barnet blir utsatt för övergrepp hemma, undervisar du olika beroende på vad som händer hemma? Eller möter du barnet som ett barn som har det svårt och som behöver mycket värme och stöd?

Om skolan klagar över brist på information, säger man indirekt att man inte tycker att soc sköter sitt arbete på det sätt som skolan vill. Om soc skulle fundera över om undervisningen skulle kunna göras på ett annat sätt, för ett barn som har det svårt, är jag säker på att det skulle skapa mycket gny på ett personalrum i skolan.

Att få bort så mycket skolk som möjligt, kräver egna insatser på varje enskild skola. Av alla vuxna. Av rektor, av lärarna, helst också av övrig personal. Den bästa enskilda åtgärden jag som rektor genomförde för att få ner skolket gjorde jag mot slutet av tiden på Nacksta. Vi inrättade en avdelning med en lärare och en fritidsledare, som tillsammans ”jagade” skolkare. I skolan, eller hemma. Jagade med samtal om varför skolan är viktig, med samtal om vad skolan skulle kunna hjälpa till med för att hen skulle vilja börja arbeta igen. Efter samtalen gick hen tillbaka till sin klass.

På det sättet att arbeta fick vi bort skolket i skolan. När sedan de två som arbetade med dessa elever också var duktiga som pedagoger fick det till följd att många elever redan i åttan och väldigt många i nian som började se att betygen ”satt löst” bad att få komma dit och sitta och arbeta med ämnen där de hade kommit efter. Många elever har sedan de lämnat nian berättat för mig att det vi kallade Reträtten på Nacksta räddade deras betyg.

När vi startade verksamheten kostade den en extra lärartjänst. Vi berättade i kommunen om vad vi höll på med. Jag berömde ofta verksamheten utåt, men fick av en chef veta, att jag inte borde tala så mycket om vad som var dåligt. För hen menade att skolk borde ju inte finnas och inte dåliga betyg heller och då borde jag inte lyfta fram positiva åtgärder så som jag gjorde.

Men än i dag är jag helt övertygad om att väldigt många elever som börjar skolka på högstadiet, gör det för att de kommit efter och tappat sugen. Ett sätt då, som jag anser vara en mycket god investering är att ha en stödavdelning på det sättet vi hade. Ingen elev placerades i Reträtten, utan den egna klassen var hela tiden basen för eleven. Men hen kunde gå ifrån, eller komma på raster och håltimmar. När det gäller de yngsta barnen, som börjar skolan, måste tidiga insatser in för dem som inte direkt lär sig läsa. Där måste man sätta in lärare som kan läsinlärning och som måste kunna ge daglig träning i mycket små grupper för att ingen ska behöva lämna ettan utan att kunna läsa ordentligt.

Till sist. På samma uppslag i torsdagens ST tycker ordföranden i barn- och utbildningsnämnden att det är svårt att förklara varför friskolorna har högre meritpoäng, än de kommunala skolorna.

Är hon totalt omedveten om att en av de starkaste framgångsfaktorerna för elever är föräldrarnas utbildningsbakgrund? De starkaste väljer bort de andra blir kvar.

Paul Alsén, pensionerad rektor

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons