Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sundsvalls sjukhus liknar alltmer ett sjunkande skepp

/

Annons

Krisen på Sundsvalls sjukhus framställs ofta som ett problem för sjuksköterskor i första hand. Så är det inte, det drabbar alla andra yrkeskategorier även om dessa inte hörs lika högt i mediebruset. Samtliga får mer att göra och en jobbigare arbetsbörda utan att för den skull bli fler i antal i den situation som nu råder. Undersköter, medicinska sekreterare, läkare och inte minst patienterna är precis lika utsatta.

Därför tänkte jag nyansera debatten lite vad gäller denna så kallade kris på sjukhuset här i staden. Överbeläggningar och bristande resurser betyder mer att göra för samtliga. Fortare och fortare ska vi springa och mer och mer ska vi hinna, men inga fler händer kommer och hjälper till.

På medicin kliniken har patientadministrationen varit kraftigt underbemannad ända sedan Mantec och Sigbjörn var i farten. Vi har protesterat, räknat diktat, mätt arbetsuppgifter, kollat tidstjyvar men hela tiden ökar arbetsbördan för vi är för få sekreterare. Drygt halva arbetsstyrkan försvann när neddragningarna gjordes, men patienterna blir fler och fler. Likaså arbetsuppgifterna för medicinska sekreterare.

Den senaste arbetsuppgiften som tar mycket tid är att vi ska DRG-koda diagnoser. För detta ska vi vidareutbilda oss, hålla oss informerade om nytt från Socialstyrelsen och lägga ner hela vår själ. I lönekuvertet blev det kanske några kronor som om vi hade tur räckte till en extra glass någon gång. Mer var vi inte värda, trots att vi lagt ner åtskillig tid och möda på att lära oss detta med DRG-registrering.

En annan stor arbetsuppgift är att skriva diktat i patientjournaler. I dag 150413 räknade jag till totalt 2 164 diktat i kö. Av dessa var 160 diktat så kallade högprioriterade diktat, som ska skrivas inom ett par dagar maximalt, enligt regler från Socialstyrelsen. Det äldsta av dessa högprioriterade diktat var från 150202, det vill säga mer än två månader gamla. Bakom dessa diktat finns patienter som väntar på uppföljning, kontroller, brev, provsvar eller någon slags vidare omhändertagande som är brådskande.

Det finns för övrigt bakom varje diktat i denna enorma diktatkö en patient, en människa vars kontakter med sjukvården är beroende av att diktaten skrivs i någorlunda tid. Så är inte fallet i dag och har inte varit på mycket länge.

Men höga chefer på ansvarig nivå låtsas inte som de hör när vi protesterar. Är någon sjuk får vi inga vikarier, utan vi som redan har en enorm arbetsbörda förväntas göra även den frånvarandes arbete. Det säger sig själv att allt haltar och Sundsvalls sjukhus börjar alltmer likna ett sjunkande skepp där cheferna likt råttorna redan tagit till flykten. Åtminstone måste det vara så då inget hörs och inget görs åt saker som kunde åtgärdas om man bara ville.

Det finns kliniker där man hinner med diktaten som kommer in för varje dag, där diktatmängden är ungefär i nivå med antal sekreterare anställda. Därifrån kan man direkt omfördela tjänster till en starkt utmärglad medicinklinik, där medicinska sekreterare simmar i något som börjar likna kvicksand.

Den här frågan har diskuterats år ut och år in, men inget händer. Likt strutsen stoppar höga ansvariga huvuden i sanden.

Vi har fler arbetsuppgifter som vi inte ens hinner reflektera över. Till exempel ska vi hålla reda på inkommande och utgående remisser och kontrollera så patienter följs upp. Det har vi sekreterare inte kunnat utföra på flera år trots att vi är ålagda via Socialstyrelsen att utföra denna uppgift.

Åtskilliga fler saker är det som vi inte hinner med. Så, kära patient, får du inte komma på uppföljande kontroller, olika undersökningar eller får någon kallelse på din remiss, och så vidare, beror det med största sannolikhet på att vi sekreterare på medicinkliniken har drunknat. Förutom allt detta tjänar sekreterare på Sundsvalls sjukhus sämre än jämbördiga på sjukhusen i Ångermanland. Detta har sagts gäller alla yrkesgrupper och jag bara undrar, varför? Hur kan det ha blivit så? Är inte sjukhuspersonalen, alla kategorier inräknade, precis lika mycket värda i Medelpad som i Ångermanland?

Slutligen, lämnar jag mitt odiskutabla, helhjärtade stöd till Elin Nilsson (M) som vågat ta upp frågan att lägga ner Sollefteå sjukhus. Då kanske vi äntligen kan få någon ordning på arbetsbördan och löneutvecklingen på Sundsvalls sjukhus.

Ylva Harr

Medicinsk sekreterare

Medicinkliniken, Sundsvalls sjukhus

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons