Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utredningsarbete måste göras på ett korrekt sätt

/
  • Walter Rönmark ifrågasätter Sundsvalls kommuns internutredning om den uppmärksammade händelsen på en skola i kommunen.

Annons

För en dryg månad sedan hade jag anledning att i de här spalterna kommentera de högsta skolledarnas urusla språkbehandling. Man kunde förvisso ha hoppats att det då var ett olycksfall i arbetet, men så tycks inte ha varit fallet. Jag drar den slutsatsen efter att ånyo ha läst ett förfärligt språkligt alster från barn- och utbildningsförvaltningen, den här gången en internutredning som gäller den omskrivna händelsen på en högstadieskola om en lärares och rektors agerande gentemot vissa elever. Att i en så kallad – skriver medvetet så kallad – utredning på knappt två A4-sidor kunna få in 20 språkfel är ”imponerande”. Inte ens rubriken har man lyckats stava rätt. Det verkar mer än oförlåtligt slarvigt att i en offentlig handling med så viktigt innehåll inte ens ha korrekturläst ordentligt.

Bland dessa 20 språkfel var bara ett fåtal betydelsebärande, så det var den här gången inga direkta svårigheter att förstå innehållet, tyvärr får man väl säga.

Att som anställd bli utsatt för prövning om man gjort ett misstag i tjänsten och då eventuellt skall bestraffas, med kanske för individen menliga konsekvenser för lång tid framåt, är allvarligt och då måste ett utredningsarbete ske på ett korrekt och rättssäkert sätt. Denna så kallade utredning som ligger till grund för en kraftig disciplinär åtgärd mot personal uppfyller inte de mest grundläggande krav som man i ett rättssamhälle kan ställa på ett sådant dokument.

En utredning, som underlag för en disciplinär åtgärd från arbetsgivarens sida, måste innehålla åtminstone tre från varandra klart urskiljbara delar.

1. En beskrivning, så objektiv som möjligt, av vad som egentligen har hänt. Vem sade vad och vem gjorde vad? Det försöker man då styrka med vittnesuppgifter, foton, tekniska bevis med mera. Allt för att få en så objektiv och rättvisande bild som möjligt av vad som hänt.

2. En värderande fas där man resonerar kring vem som gjort vad och om en, eller flera personer, kan anses ha handlat utanför de ramar och regelverk som finns.

3. Om man nu finner att någon tycks ha handlat i strid med lagar och förordningar och gjort några allvarliga fel skall man då diskutera vilka ”bestraffningsåtgärder” som kan vara tillämpliga.

Skiljt från själva utredningen följer sedan en dömande fas där det då klart skall framgå vem som är domaren, eller domstolen. Är det nämnden, alltså huvudmannen, eller är det skoldirektören som är ”domaren” på delegation av nämnden, eller är det någon annan? Det skall naturligtvis också finnas domskäl, varför man beslutat att döma till en disciplinär åtgärd, eller varför man beslutat att inte döma alls, det vill säga ”frikänna” de inblandade. Det bör också framgå i beslutet, eller på annat ställe, om det är en fällande dom som varning är, om det går att överklaga domen eller inte.

Den här så kallade internutredningen uppfyller inte på långa vägar dessa minimikrav. Det är en sammanblandning av värderingar och personliga åsikter och väldigt få sakligt korrekta, objektiva, styrkta påståenden.

Om det inte vore ett dokument av så allvarlig art hade man ju kunnat småle åt formuleringar som att ”läraren har öppet bett om ursäkt” och ”rektor har aktivt bett om ursäkt” – till skillnad från sluten eller passiv ursäkt då eller? – eller att ”Rektorn har också tillsammans med läraren gjort sitt yttersta för att ta lärdom av händelsen.” Hur vet man det och är det förmildrande eller försvårande omständigheter? ”Rektorn har erkänt kränkningen även om det inte varit syftet” – ja, det får man verkligen hoppas att det inte var syftet – ”utan som rektor menar skarpt påtala eleven de regler som gäller för fotograferande under skoltid.”

Men detta är ett alldeles för viktigt dokument för att småles åt, när det gäller roliga och delvis obegripliga formuleringar. Detta gäller en fråga om bestraffning av personal och då får man inte hantera en så viktig sak på detta oprofessionella och rättsosäkra sätt.

Det kanske allvarligaste i hela den här processen är dock att man inte riktigt vet på vilka grunder läraren och rektorn skall få en varning och man vet inte heller vem det är som ådömt dem detta, eller om de faktiskt dömts.

I den här så kallade utredningen som både utger sig för att vara en utredning, vilket det alltså inte är, och ett beslut, där det sägs att ”Huvudmannen anser att rektorn skall utdelas en skriftlig varning,” men har huvudmannen också gjort det? ”Skolhuvudmannen har också övervägt huruvida det finns förtroende för rektorn” och kommer fram till att ”det i grunden finns förtroende. Rektorn kan därmed återinträda i befattningen.” Det är då en uppfattning som ändras några dagar senare då rektorn tas ur tjänst, så huvudmannens förtroende varade inte i så många dagar. Är det samma huvudman som ena dagen ”anser att det i grunden finns förtroende för rektorn” som några dagar senare tar rektorn ur tjänst? Så kan man bara inte hantera så viktiga frågor.

Denna så kallade utredning, och i den ingående formuleringar som, ”huvudmannen anser att läraren och rektorn skall utdelas en skriftlig varning” och ”huvudmannen anser att det i grunden finns ett förtroende för rektorn” är underskriven i tjänsten av HR-chefen. Skall det tolkas som att HR-chefen är huvudmannen, eller har HR-chefen fattat det här beslutet på delegation från huvudmannen, eller uttalar han sig å huvudmannens vägnar?

År 2015 måste så viktiga ärenden som bestraffning av personal hanteras på ett professionellt och rättssäkert sätt. Så har inte skett i det här fallet och då har jag inte tagit ställning i sakfrågan för det kan ingen göra, inte ens huvudmannen, med ett så uruselt sakunderlag.

Walter Rönmark

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons