Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våra fina unga ställer upp när det gäller

Annons

En omgång rundpingis i strumplästen på fritidsgården med ett gäng 11-åriga grabbar gav mig en viktig erfarenhet om vad som händer när "det händer". Jag hamnade i vårdsvängen, intressant. Det började med att mina femmor från Skönsmons skola, där jag är vuxenkompis, skulle få vara på gården ensamma en kväll. För att känna sig för. Till hösten har de åldern inne för att gå där på riktigt.

Jag blev utmanad på rundpingis och eftersom jag gillar utmaningar tackade jag inte nej. Skoförbud råder på gården så jag spelade i strumpor. Efter en halvträff så kanade ena foten iväg och jag föll ned på golvet. Jag tog emot mig med ena handen – och handleden rök.

■■ Här hittar du fler insändare och debattartiklar.

Då kom femmorna från alla håll, brydde sig, undrade hur jag mådde, ville hjälpa på alla sätt. Det engagemang jag då upplevde tror jag knappast ha funnits om jag i stället fallit ute på stan.

Grabbar, som i vanliga fall upplevs som tuffa och bråkiga i skolan, kramades och hoppades att ambulansen skulle komma snabbt.

Mitt handledsbrott var så fult (läkarord) att jag behövde opereras dagen efter. Då fick två ortopeder bokstavligen lägga pussel för att få till benbitarna så att man kunde skruva fast en platta. Ett verkligt tålamodsjobb, som jag deltog i hela tiden eftersom armen var nervblockerad och totalt känslolös.

När jag några dagar senare dök upp på skolan blev det kramkalas. En vardagsbild av våra unga när de är som bäst. När de känner att de behövs.

Kickan Bergman

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons