Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem räddar barnen?

/

Annons

Till företrädare för:

Socialnämnden

Barnombudsmannen

Barnavårdscentralen

Polisen

Politiker i Sundsvalls Kommun

Få har säkert kunnat undgå att läsa om det vanvårdade barnet på ett år som hittades övergivet i en lägenhet i Bergsåker. En händelse som berört mig och säkert många fler medmänniskor rakt in i hjärtat. Som mamma till ett barn i samma ålder är det dessutom mera påtagligt, rent ut sagt ofattbart. Tragiskt nog far barn dagligen illa på grund av krig, misshandel, sexuella övergrepp med mera, vilket inte alltid finns inom ens räckhåll, men denna händelse kom alldeles för nära inpå för att gå obemärkt förbi.

Tankarna på hur vårt samhälle tar hand om utsatta individer har ältats i mitt huvud och jag försöker förstå hur i detta fall (trots utredning) har kunnat gå så snett? Varför fick det gå så långt innan någon uppmärksammade vad som försiggick i familjen gällande vanvård av både husdjur och barn? Vem har sett men inte reagerat? Var har lagen brustit? Denna händelse får mig att misstro vårt samhälle och att dess resurser verkligen fungerar.

Som boende i området har jag och mitt barn dagligen gått förbi på promenader, och bara vetskapen om att ett barn har farit så illa utan att någon har reagerat och följt upp gör mig så ledsen och förbannad. Hade åtgärder satts in vid tidigare tillfällen och med regelbundna besök och kontroller hade detta kunnat förhindras.

Min tanke stannar också vid vad som hade hänt om polisen inte beslutat om att göra en husrannsakan. I detta fall verkar det som en ren en slump att lägenheten besöktes bara på grund av ett tidigare stöldpådrag. Varför hade tidigare polisen låtit en anmälan bli kontorsliggande, då det fanns en sådan historik om familjen? Var fanns grannar, kompisar eller anhöriga? Ville ingen bry sig, störa eller lägga sig i?

Hade fallet fått ett annat avslut hade vi kanske i dag kunnat läsa rubriker om ett barn som till slut dog av utmattning, apati, vanvård och svält. I Sverige. I Sundsvall. I vårt välfärdsland som inte längre tar hand om sina medmänniskor. Vem räddar barnen? Vem för barnets talan när någon beslutar att lämna tillbaka ett redan utsatt barn tillbaka i händer på en psykisk ostabil familj som inte kan ta hand om sig själva och i bevisat fall redan ett tidigare barn. Vem beslutar om att ta den risken? Kan ni stå upp och svara på det socialnämnden, som häver en initial familjehemsplacering? Det ska jag säga, då har man verkligen inte tagit i beräkning det gedigna arbete och engagemang som krävs att ta om hand ett litet barn och som förtjänar att få möta varje dag med glädje. Ett barn har rätten att växa och utvecklas till att bli en trygg och kärleksfull individ.

Som småbarnsförälder är man ständigt prövad av vardagens utmaningar. Det ska skötas, lekas, stimuleras och funka i vardagen trots arbete, trötthet och tidsbrist. Men den totala glädjen att sen få se sitt barn utvecklas och skratta är värt varenda minut av engagemang och kärlek.

På barnavårdscentralen har vi som småbarnsföräldrar alltid blivit fantastiskt bemötta med hembesök, vaccination, kontroller och uppföljningar. Hur har det skötts i detta fall? Var det inte läge redan där att ana misstankar. Det är lätt att ta hand om ett barn för en frisk person. Hur klarar då en sjuk person det om inte vård eller stöd sätts in. Detta som hänt kan inte försvaras på något vis. Varför reagerade inte barn- och mödravårdscentralen i tid att något inte stod rätt till?

Det som ger mig tröst nu är vetskapen om att barnet har blivit placerat i rätta händer. Visar de biologiska föräldrarna någon gång i framtiden att de är friska nog att ta hand om sina barn hoppas jag så klart att de får möjligheten.

Jag ber nu för att i och med det politiska maktskiftet i Sundsvall våra politiker verkligen ser över budget, rutiner och resurser för att rädda barnen som far illa. LVU måste uppenbarligen granskas. Rutiner hos övriga inblandade måste också ifrågasättas och ses över. Det kommer annars slå tillbaka och kosta samhället dubbelt om i kostnader. För det är vi skyldiga barnen, vår nästa generation.

Upprörd småbarnsförälder

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons