Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Viktigt att vuxna hjälper barn att minnas den som dött – annars kan livsfärden bli vinglig och ensam

Annons
Det är allhelgonahelg. Det är fint att vi har en sådan högtid, som gör det tillåtet att prata om de döda. Ännu finare skulle det vara om det samtalet kunde blanda sig i andra samtal vi har året om, skriver Mia Berg. Bilder: Arkiv

Det är allhelgonahelg och över hela vårt land kommer lyktor att tändas på gravar, fötter vandra till kyrkogårdar och kanske kommer samtal att uppstå om det som var, det som saknas och det som aldrig kommer att bli. Men det är inte säkert att det barn som är där, hittar minnena just vid den stenen.

Sedan förra året har nästan 4 000 barn förlorat en förälder. Något av det mest traumatiska ett barn kan vara med om, det händer ett barn i Sverige var tredje timme, året runt. Och eftersom döden inte upphör att gälla plötsligt, lever över 60 000 barn under 18 år med den erfarenheten i sina liv i Sverige idag.

Läs även: Biskopen: Vi tänder ljus för att finna hopp och orka gå vidare

En av de vanligaste verserna i dödsannonser i tidningen är ”I minnet du lever, du finns alltid kvar. I minnet vi ser dig, precis som du var.” Och visst är det så vi säger också – att en människa fortsätter att leva så länge vi minns henne eller honom? Men jag tror också att varenda en av oss märkt hur döden får oss att tystna, hur oändligt svårt det plötsligt blir att prata om det som färgar precis allt.

”Om döden ska man viska för då kanske den inte finns

Men om man inte pratar, då kanske man inte minns

Den där man älskade så mycket, att man bara vill krypa in

Och leva nästan för alltid, med kinden mot hennes varma skin

Så tänker Trasselhåret och letar allt hon kan

Efter någon endaste liten som vågar hålla hennes hand

Nån som står kvar när drakarna härjar, nån som inte smälter av gråt

Nån som vet vilka ord man kan välja, åt det man inte kan göra nåt åt.”

Kanske ser vi minnena som en länk till då, till tiden vi önskar fanns kvar och något som bara gör ont. Men minnena är också den bärande länken till sen. Barnet måste få med sig sin historia för att kunna bygga den nya framtiden, för när någon dött är det framtiden med den personen som slagits sönder.

Minnen handlar inte bara om vad barnen har förlorat. Det handlar precis lika mycket om vad barnen fått med sig från den som dött. Att barnen minns sin mammas favoritmat, hur hon svor när hon slog i tån i dörrkarmen...

I det bygget är barnen faktiskt helt beroende av att vi vuxna hjälper till. Sitter bredvid när tårarna kommer och väntar ut. Återberättar historier, frågar: kommer du ihåg? Hur kändes det i magen när ni cyklade? När saknar du henne mest? Och det är så klart inget som görs med en endaste högtidsdag för de döda en gång om året. Det är ett samtal som behöver pågå året om.

Att barnen minns sin mammas favoritmat, hur hon svor när hon slog i tån i dörrkarmen, hur deras näsor påminner om varandras och hur hon hjälpte till med matten – det bygger en historia om vilka barnen är, var det kommer ifrån, skriver Mia Berg. Bild: Claudio Bresciani/TT

Minnen handlar inte bara om vad barnen har förlorat. Det handlar precis lika mycket om vad barnen fått med sig från den som dött. Att barnen minns sin mammas favoritmat, hur hon svor när hon slog i tån i dörrkarmen, hur deras näsor påminner om varandras och hur hon hjälpte till med matten – det bygger en historia om vilka barnen är, var det kommer ifrån. Och det som gör ont i början blir till en skattkista av glimrande guld som skänker mer och mer glädje med tiden. Om vi vuxna hjälper till. Annars bleknar minnena, förvandlas till en tomhet och gör färden framåt i livet vinglig och ensam. Många unga som förlorat en förälder vittnar om den ensamheten.

Det är allhelgonahelg och över hela vårt land kommer barn och familjer vandra till kyrkogårdar. Kanske kommer samtal att uppstå om det som var, det som saknas och det som aldrig kommer att bli. Det är fint att vi har en sådan högtid, som gör det tillåtet att prata om de döda. Ännu finare skulle det vara om det samtalet kunde blanda sig i andra samtal vi har året om. Då skulle det bli mer liv i både minnena och i barnen.

Mia Berg, journalist och blivande socionom från Sundsvall

Driver sajten dodsviktigt.nu

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons